I dag på väg till ortopedverkstan för att hämta mina specialskor och sulor gick jag och funderade på det här med skor.
Jag minns inte, men förmodligen var det så att när jag var liten var det pjäxor som gällde. Med raggsockar som stack upp ovanför skaften.
På somrarna var det "smärtingskor" . Blå men för finbruk vita. Nya skor till examen var det inte frågan om. Men det fanns att köpa färg och vips blev de som nya och kritvita. Åtminstone över examensdagen.
Till en examen fick jag i alla fall ett par ljusblå skinnskor. Det var en klasskompis till mig som hade fått dem men de var för små. Sanningen att säga var de för små för mig också men jag ville så gärna ha dem. Min pappa som tyckte att det räckte bara man hade skor på fötterna hade nog inte gått med på det, men mamma smusslade undan pengar och så gömde jag dem i garderoben. Om jag blev avslöjad minns jag inte. Kanske var det vid det tillfället han sa: "Nu får du inte bli högfärdig". Högfärd var en dödssynd för honom.
I de lägre tonåren var det gummistövlar som gällde, då med nedvikta stövelskaft. Även på vintern. Vid ett tillfälle gick jag till läkare och klagade över ryggont för att slippa den hemska skogymnastiken men han sa bara att jag skulle ha andra skor.
Mitt i smällkalla vintern var det dock så kallade slamkrypare som gällde. Svarta av filt (?) med blixtlås. Jag minns dem så väl för skohandlaren hade tagit för mycket betalt och pappa ringde och skällde på honom så han måste komma personligen till mig på elevhemmet och lämna tillbaks pengar.
Och så kom senare tonårstiden. På somrarna var det de där spetsiga skorna med smal klack som gällde. Jag skyller en del av dem på att jag måste ha specialskor i dag. De där skorna, de fick ju klackas om titt som tätt.
Jag var inte precis "Guds bästa barn" och en gång var en kompis och jag ute och liftade i 20 graders kyla.Jag hade tunna skor på mig och som jag frös! Följden blev att jag förfrös tårna. Där fick fötterna sig ytterligare en smäll.
Den riktigt rejäla smällen kom när en "amatörkirurg" operarde min så kallade hallux valgus, stortåled, och han gjorde tån obruklig.
Platåskornas tid då. Jag var i Spanien och i en exklusiv affär köpte jag att par blå och vita. Även därifrån har jag ett minne som gör att jag minns dem så väl. Jag råkade skära mig på ett glasbord så det blev stor uppståndelse i affären.
Träskor. Näbbstövlar. Ytterligare några skomoden jag anammat genom tiderna.
Med avund tittar jag på alla som går i smäckra skor med klack. Och varför i jösse namn anses man vara tvungen att ha höga klackar för att duga? Jag tänker på TV-programmet "Gör om mig". "...och till det en liten sko med klack som gör att..."
Mina favoritskor nu är ett par icebugs och ett par höga stadiga kängor jag köpt på en sportaffär. Till vårskor har jag då skorna jag var och hämtade i dag. De skulle nog få "Gör om mig" att gå i taket. Men med dem står jag stadigt med båda fötterna på jorden.
