Jo då det där kommer jag ihåg. Klittriga, änglar och bebisar var mina favoriter. Och så det där som man kallade för gammeldags. Jag har i en bok några bokmärken kvar. Min tanke har varit att göra tavlor och ge till mina stora barnbarn-flickor, när dom var små.  Inte har det blivit av. Nu är dom stora och är säkert inte intresserade.

Vet att jag hade förra årets skrivbok eller matte. Det var skrivit i dem.

...och tänk, när man fick upp en DUBBELSIDA!!! Vilken lycka!

När jag slutade byta bokmärken klistrade min käre far in alla mina bokmärken i ett vackert album som jag fortfarande har kvar.

Igge skrev:

När jag slutade byta bokmärken klistrade min käre far in alla mina bokmärken i ett vackert album som jag fortfarande har kvar.

Vilken alldeles extra fin pappa du måste ha haft, Igge!!!

Jag kan inte motstå att köpa bokmärken, om jag hittar några som ger mig nostalgiska känslor. Det finns många som aktivt samlar på bokmärken och kan allt om ålder, nytryck och värde. På fb finns en sluten grupp för det.

Jag minns byte av bokmärken flickor emellan och jag minns den vikta boken Hedvig. Min bok var från tidigare läsår som jag fått ta hem.

Tillsammans med albumet med bokmärken har jag gästböcker från 1941 - 1980. Har också de telegram som mina föräldrar fick när de gifte sig 1934.

Roligt att visa mina barn-barn hur det gick till en gång i tiden...

Nu kom jag att tänka på de där fina Adventskalendrarna med (ofta) små söta änglar på. De motiven
fanns också som glitterbokmärken.

Luckorna "innehöll" ju förstås inte något mer än en liten bild, så de är inte längre populära. Numera ska det
(minst) vara en chokladbit, eller allra helst en "tidig julklapp" varje dag. Tänk, vad allt har ändrat sig!

Jag tror faktiskt att jag har en sån kalenderbild kvar (med glitter;). Hittar jag den senare, bland mina julsaker,
så ska lägga ut en bild på den! (Brukade ha den som jul"bonad" ibland.)
Men, det kan vara risk för att jag kastat den vid någon av de senaste rensningarna! 

Lulekvinna skrev:

Hej! Hittade denna tråd och kom ihåg det där med snören.  Fanns något som hette "Kaffekoppen" men så länge sen , jag minns inte hur man gjorde den.

Jag har googlat och det lär finnas en bok på biblioteket som heter just Snörlekar. Om den finns att köpa vet jag inte, ska kolla! 

Gamla skrivböcker där man vek in bokmärken och bytte... sånt gör väl inte barnen numera?

Fick en minnesblixt av det här med snörlekarna. Jo men visst hade alla tjejer då, tidigt 50-tal för min del, ett snöre som man jämt och ständigt hade mellan fingrarna föreställande t ex "tekoppen" och så fick en kompis "ta"snöret men sin fingrar och vips blev det t ex "strykbrädan". Det hela byggde på att man var två som lekte fram dom här olika figurerna. Jag minns bara "tekoppen" och "strykbrädan". 

Så här efteråt kan man ju tänka att våra lekar sällan eller aldrig innebar ekonomiska hinder för att vara med i leken. Ett hopprep, några små bollar innebar ju inte någon oöverstiglig kostnad ens i vår familj med skral ekonomi. För att inte tala om detta snöre av bomullsgarn som kom från mammas garnnystan. Tills skillnad mot generationerna efter där det så småningom och f f a i numera kan bli status att ha en pryl som "alla andra". Mina "bonusbarnbarn" fick t ex dyra mobiltelefoner vid ganska späd ålder, det ena barnet tappade sin upprepade gånger men fick alltid en ny i allfall. Eftersom alla jämnåriga i detta välmående bostadsområde hade.. 

Lulekvinna skrev:

Jag är född och uppväxt på "bondlandet" med några kor, häst, katt, ett större antal myggor och diverse andra flygfän som bet och sög blod.

Ja visst, mina föräldrar var ju med förstås... ☺ 

Det fanns inte så många jämnåriga i byn, men vi lekte mycket i skogen, åkte skidor i en "minibacke" på vintern. Samlade frimärken, spelade Monopol, spanade på vårfåglarna, åkte hölass, toksvettades med slåtter, alltid fanns det nåt att göra.

Förstörelse och våld? Nej, inte på den tiden. Jag är tacksam att ha fått uppleva allt det. 

Du måtte ha haft en fantastiskt rolig uppväxt! Mycket av det du beskriver kunde ju inte jag, uppvuxen i närförort till storstad, inte göra men annars hade vi alltid något att göra. Hur mycket som helst egentligen, det fanns en liten skog nära, ett mindre berg utanför bostadsområdet, fotbollsplan som på vintern blev skridskobana. På söndagarna travade vi i samlad flock över bron in till stan för att titta på film typ Robin Hood. Inne och leka på dagtid fick jag och syskonen sällan vara, det var trångt och så skulle pappa sova, han var nattarbetare. Vi bodde i s k barnrikehus så det vimlade av barn utomhus. Våld eller förstörelse förekom sällan, möjligen en felplacerad boll genom en fönsterruta.