Victor Malm skriver en recension av boken ’F - en färd’. 

Boken är ett enda långt försvarstal till maken som blev dömd för våldtäkt. Försvaret började redan i förra boken K och fortsätter i F. 

Armault sitter inspärrad, oskyldigt dömd förstås. Man följer henne på resorna till och från anstalterna. Hon är ensam. 

Hon kräver att vi ser Arnault som oskyldig. 

”Smärtan är sann. Precis som Frostensons kärlek till den brutna, i fängelsegrått klädda mannen’. 

Har ni läst någon av dessa böcker? 

Jag kommer inte att göra det. 

Jag har läst K och tyckte den var bra. Man får läsa den som fiktion, fast jag inte på något sätt betraktar Arnault som oskyldigt dömd. Jag snarare förvånas över att Frostenson har så lite psykologisk insikt. Hon förnekar och skapar en annan verklighet. 

Jag har också läst Renegaterna av Klas Östergren där också Arnault och hans personlighet och uppenbarelse avhandlas. Klas Östergren ser Arnault mer som en ganska oansenlig figur, ett slags löjets skimmer över honom. 

Tänkaren skrev: Jag snarare förvånas över att Frostenson har så lite psykologisk insikt. Hon förnekar och skapar en annan verklighet. 

Tack för den redogörelsen! 

Hon verkar helt fanatisk, känns nästan som på gränsen till sjuk... 

K och,vad jag läst, F är mer tillgängliga böcker än hennes dikter. Så det är ändå som hon hittat ett annat sätt att skriva, inte så blodfattigt. Passar bättre mig. 

Jag tror att böckerna säljer bra, med tanke på all uppståndelse kring kulturprofilen och Akademien. 

För henne fungerade det nog som något hon kände att hon ’måste göra’ för att kunna gå vidare i livet. En slags terapi. 

Jag tycker det var beundransvärt, trots allt. Det måste ha varit otroligt krävande. 

Jag har nu läst "F" av Katarina Frostenson. På sätt och vis håller jag med Katarina Frostenson, det är något snett med Sverige som enligt henne strävar efter att bli det moraliskt mest högstående landet och att media utövar en fruktansvärd makt genom sina drev, särskilt DN. Frostenson kallar Sverige för den "trånga stöveln". Hon skriver ju mycket om Paris i boken och det är ett helt annat liv än i Stockholm som hon kallar för den tysta staden.

Katarina Frostenson nämnde i boken  F att den isländske författaren Halldór Laxness var en av världshistoriens bäste författare, så nu har jag börjat läsa "Fria män" av honom. Den väcker så mycket känslostämningar och tankar att det dröjer länge innan jag kan somna när jag läst klart för natten. 

Förövrigt så bodde jag i samma höghus som Frostenson då jag var barn, jag var uppe i deras lägenhet några gånger. På den tiden så hade man ju ett visst umgänge med grannar. Jag har en bild av hennes mamma som hon skriver om och hon skriver också om Hägersten, hennes bilder är så starka och träffande, exempelvis "fattiggräset" där vi smågrabbar spelade fotboll och detta område gick man förbi varje dag på väg till skolan.

Förövrigt den bild av Sara Danius hon tecknar i F är ytterst träffande, likaså hennes följe som klädde sig knytblusar och manifesterade sig på Stortorget. Ja, i Sverige kan man bara ha en tanke åt gången. Apropå den "trånga stöveln".

Jag måste tillägga, för att det inte skall bli något missförstånd, att jag anser att Arnault är skyldig till våldtäkt, men att boken ändå fångar något väsentligt om Sverige. Jag förstår även att det måste varit mycket smärtsamt för Arnault att sitta i fängelse, för han är sannolikt en skör person med narcissistiska drag. 

Ser fram emot att läsa "F". Min väninna läser den just nu och jag övertar den efter henne.

Idag fick jag boken från min väninna, som i sin tur fick en bok som jag läst och var mycket förtjust i - "En gentleman i Moskva".

Det låter bra. Den har fått mycket goda recensioner ser jag på nätet.