Jag påstår inte att själarna behöver vara fina, men de kanske ändå förstår att de ÄR inte sina kroppar och att inse det, tycker jag är klokt i det aveendet :-).  Håller absolut med dig om att livet är en utmaning, inte mindre för att man blir äldre - snarare tvärtom. 

Tänkaren skrev:

Åldrandet är att långsamt möta förfallet, ett stilla borttynande, där det mest påtagliga är åldersglömskan vilket trösterikt är ett vackert ord. Vägen ned för berget är knagglig men det finns små svackor där man kan lägga sig och vila och titta ut över den utsikt som fortfarande finns kvar. 

Väldigt bra skrivet, men ack så deprimerande tanke. Jag 81 år och du är bara 67. Hur långt har vi kvar?

Tofsan skrev:

Väldigt bra skrivet, men ack så deprimerande tanke. Jag 81 år och du är bara 67. Hur långt har vi kvar?

... och jag 82, men åldern är ju ändå bara en siffra. Hur långt vi har kvar - det står skrivet i stjärnorna. Men att vara nyfiken är nog bra- Tänk på Dagny, är det 109 hon är. Hon säger, att det bästa om man vill leva länge är att vara nyfiken. Och med sin erfarenhet har hon nog rätt!

Visst kanske jag lever längre än du. Det vet ingen någonting om. Men att jag skulle vara mera aktiv än du håller jag inte med om. Men  däremot håller jag med dig om att det  i huvudsak är generna som bestämmer (om vi bortser från alla gifter och luftföroreningar som gör att många dör i cancer i unga år.) Pappa blev 87 och mamma 93 och min storrökande syster blev 85 och dog i cancer.

Ja visst! Då har du,Tänkaren, alldeles rätt att du, Tofsan,är aktivare än de flesta, men ändå vet vi inte vem av er/oss som lever längst. Ingen vet och det är ju det som är så spännande. Tänk om vi visste. Det vore inte så kul....

Jag är en nästan utbränd pensionär efter ett jobbigt liv, som fortfarande kan vara jobbigt och vill nu träffa vänner, gärna  i uppmuntrande tillstånd, för att få mig att flytta mig från soffan och ge mig ut i friska luften för en kopp kaffe på ett fik, som jag säkert inte har besökt på minst 10 år. Bara jag inte behöver gå för långt för det klarar jag inte , men får jag 4 eller 2 hjul under mig går det bra. Då reser jag gärna litet längre för en kopp kaffe.

Så roliga ni är! 

Nej, jag är inte alltid så aktiv och i farten, som jag ofta beskriver. Men jag fejkar inte. Däremot kan jag utelämna trista saker. Även jag har mina dalar och toppar, men det är roligare att skriva om det postiva. Men det kanske är fel. Just nu försöker jag skaka av mig obehaget kring det här gästparet, som inte betalade (se dagboken) och som visade sig vara en djupt tragisk historia. Det sitter i mitt huvud och maler, men jag kan ju inget göra. Bara konstatera att de pengarna får jag inte se.

För att pigga upp mig försöker jag göra roliga saker, lyssna på glad musik och läsa bra böcker, titta på Midsomer och äta gott samt ta ett glas vin då och då. Samhället är så fullt av elände så man måste väga upp det med något positivt.

Att skriva på porten är också positivt  Datorn låste sig i går och nu har jag fått igång den igen. 

Jag tycker du har alldeles rätt, Tofsan, i din inställning till tillvaron. Jag tycker absolut inte att det är fel att skriva om det positiva. Det påverkar säkert både dig och läsarna på ett bra sätt. Bortsett från att vi självklart har vårt eget "lilla helvete" och hela världens elände, så blir ju ingenting bättre om vi inte kan behålla en i grunden positiv livssyn. Man kan skratta och le och ändå sörja i hjärtat och någon har sagt att "det beror inte på hur vi har det utan på hur vi tar det. Med andra ord: tankarna kan vi inte styra men vi är kapabla att förhålla oss till dem.

Tycker också vi har rätt att klaga, när vi behöver det. Vi kan behöva lätta på våra bekymmer eller på våra tillkortakommande både när det gäller hälsa och annat bara för att prata/skriva av oss och så kanske det känns bättre efteråt. Det är skillnad på det, tycker jag, än när man  klagar på  andra: samhället, ekonomin och andra yttre omständigheter, som trots allt är så fantastiskt bra i detta land om vi jämför med hur det ser ut i stora delar av övriga världen.

Tänkaren skrev:

Ibland undrar jag om folk fejkar i sina självbeskrivningar om att de är aktiva och livsnjutare. Hur mycket mer givande kontakterna här på Seniorporten kunde vara om flera kunde ge mer ärliga bilder av sig själva. Exempelvis: "Jag är en utbränd pensionär efter ett jobbigt arbetsliv och vill nu träffa vänner i liknande tillstånd för att ibland kunna släpa oss in till stan och ta en enkel kopp kaffe på ett fik." 

. När man skriver sitt CV i presentationen, är det väl för att man ska förstå att man är en utbränd pensionär

Då tillhör jag dem du är smått allergisk mot :-) Men jag kan tro att du menar något, som jag också är litet allergisk mot (men man måste stå ut med dem ändå) Det du kallar "lättgrandiosa" skulle jag kalla "artifisiella överklassmänniskor", som inte gör annat när de träffas än att förklara för värdinnan: "Åh, vilken fin matta. Den har jag inte sett förrut. Var har du fått tag i den" "Ja, ja IKEA har en del väldigt trevliga mattor i tiden. Den här var verklige förtjusande" och så går de på på det viset hela tiden. Ofta är de också mycket modernt klädda och älskar att kommentera varandras goda smak. Jag som alltid klär mig i jeans och murarskjorta har också svårt att stå ut med sådana människor. (Min mor sa, att det var utmärkande för nyrika människor och min far sa att det tar tre generationer att forma en gentleman. Det låg nog någonting i det) Men en positiv livssyn är jag nog född med...