Har man levt ett fruktbart liv med upplevd kärlek och fått se barn växa upp så förstår jag att man har en genuint positiv livssyn. Alla har ju tyvärr inte fått det, ett bra liv alltså. Kan känna en viss sorg över allt jag saknat i mitt eget liv även om det varit rikt på upplevelser. Avund mot de som har ett mål och en uppgift nu i ålderdomen som ger en rikare tillvaro. Önskar att mina släktingar brydde sig mer och att mina väninnor hörde av sig oftare. När man blir en innesittare avtar kontakter och umgänge. Det inre livet kan inte alltid ge det verkligheten står till buds med. Eremitens tillvaro är en smula tröttande. 

Saknar naturupplevelser, ett litet husdjur, mitt skapande och att kunna ta en fika utan att använda färdtjänsten så fort man behöver komma ut i samhället. Men - så´nt e livet...

Alla kan inte vara så här:

OK Evaro, kan också känna det skönt att inte måsta ta del av allt som sker ute i samhället. Det kan vara behagligt med ron i ensamheten, kan förstå dig där, men saknar att mina kontakter så sällan finner det mödan värt att ringa upp mig. Saknar fortfarande min senaste lille kisse-kompis men har sagt mig själv att jag inte vill lämna en liten till. Jag fördriver min tid här och med böcker i örat. Radio, TV och annat finns naturligtvis också, så visst underhåller jag mig. Kan tycka, som jag säger i min CV, att tillvaron är intressant om än en väldig omställning i åldrandets spår.

Haha Tänkaren, nä, tyvärr är det nog så. Alla dansar inte genom livet... 

Evaro skrev:

Det var ett duktigt par! Somliga kan inte, andra vill inte - men klappa  händerna kunde de i alla fall! 

Men Gunilla, skulle du vilja ha en liten kisse-kompis, så skaffa dig en!!!! Tänk så mång katter som far illa! Jag vet en kvinna i Stockholm som tar hand om överblivna katter. Du kan få en av henne! Hon tar hand om dem av barmhärtighet och det finns alltid fler att ta hand om. Jag kan förmedla kontakten om du vill! :-)

Ska tänka på saken, men tyvärr har det blivit dyrt med veterinärkostnader här.

Dessutom kan ju en liten kisse leva i många år. En väninna som här i Stockholm vill ta hand om en katt från ett av katthemmen fick nobben pga sin ålder just av dom skälen. Personalen på katthemmet menade att en tidigare hemlös kisse inte skulle behöva riskera bli utan hem ganska snart igen- utifall nya ägaren skulle bli sjuk och/eller rent av dö. Jag blev litet paff när jag hörde detta men jag förstår hur dom tänker.. Och katter har ju litet knepigare än hundar vad gäller byta matte eller husse..

Isa skrev:

Dessutom kan ju en liten kisse leva i många år. En väninna som här i Stockholm vill ta hand om en katt från ett av katthemmen fick nobben pga sin ålder just av dom skälen. Personalen på katthemmet menade att en tidigare hemlös kisse inte skulle behöva riskera bli utan hem ganska snart igen- utifall nya ägaren skulle bli sjuk och/eller rent av dö. Jag blev litet paff när jag hörde detta men jag förstår hur dom tänker.. Och katter har ju litet knepigare än hundar vad gäller byta matte eller husse..

Faktiskt exakt min bärande tanke. Vill inte lämna den stackarn efter mig.

Jag tror att om man verkligen vill ha en katt så hade man redan skaffat sig det. Att man saknar en tidigare katt är förståeligt men det innebär inte att den nya katten kan fylla den tidigare kattens plats.

Om man skall vara ärlig är det inte så att man trivs rätt bra som pensionär ändå, fast man är ganska fattig, och man sakta tuffar på i sin lilla farkost mot döden. 

En fortsättning på denna kanske avvikelse från tråden, Jo Evaro du har rätt i att det kan vara svårt att omplacera hundar också men väldigt mycket beror väl på hur pass stark anknytning det funnits mellan hund och matte/husse. Tänker på den hund som mina föräldrar skaffade när de närmade sig pensionen, den hunden blev "mammas hund" hur mycket än pappa brydde sig om den och gav omsorg. När den väldigt tyvärr alldeles för tjocka hunden dog så skaffade man en en ny hund och denna hund blev inte en "enmanshund" utan var lika glad åt alla den mötte, Vilket var tur för föräldrarna avled kort tid efter varandra och det gick  trots det bra att omplacera vovven.

Tänkarens ord ovan stämmer ganska bra på mig själv, trots bekymmer med sjuk sambo, jag mår bättre som gammal än vad jag gjorde som ung. Detta pga att jag var en ganska orolig själ som inte sällan belastade mig med mycket som jag nog skulle han struntat i och på sätt ofta glömde bort att vara snäll mot mig själv. Det straffar sig med stress och annat otyg som följd. 

Ingen större avvikelse: Även hundar och kattar skall ha sin livsranson.