Hur kunde jag hamna i denna situation..  Jag önskade en särbo som jag skulle kunna träffa lite då o då -över en bit mat, fika, promenad etc. Så träffade jag för 1, 5 år sedan en som bor 60 mil bort o då har kravet blivit att när vi ses så måste det bli att bo ihop flera dygn i streck (t.o.m. veckovis). Jag tycker det då blir för mkt;  -Allt eller inget..  Såhär ville jag inte ha det pga jag värderar väldigt mkt min sköna självständighet med t.ex.  fria tider från när jag vill stiga upp tills släcka sänglampan. När ses blir det självklart en viss anpassning..  Har bara gott att säga om henom; en fantastiskt fin och omtyckt människa. Ändå; som jag känner mig som avstängd, längtar inte.. saknar inte.. Men bryter jag, då blir jag totalt helt ensam och det kommer bli mkt tomt utan ngn som dagligen månar (via tel)  om hur jag mår och har det. Då har jag inte längre ngn omtänksam nära att anförtro allt till..  Bryter jag,  förlorar jag en underbar person med dessutom mkt trevligt sätt och utseende.  Men som ngt jag inte kan peka på inte känns rätt. Hur kan jag vilja göra slut med en fin människa bara för jag, då vi väl träffas..  måste campa ihop 24 tim dygnet.. Är jag onormal?  Känner mig mer o mer låst i mina tankar o mår nu dåligt av denna ambivalens.   -Kanske kan andras åsikter hjälpa mig?  Mkt tacksam för svar o synvinklar! 

För mig känns det som om det är bara den ene partens krav som gäller. Du skriver att du längtar inte och saknar inte. Dessa känslor säger mig, att det här är inte ett förhållande för dig.

Varför tror du att du blir ensam, om du lämnar det här förhållandet? En tid kanske, men chansen finns att du träffar någon ny.

Visst skrev du om detta för längesen och inte va du piggare då på att

tillbringa långa tider hos honom!

Nu har du ju provat detta och du är ändå inte tillfreds med situationen! Ingen mer än du själv kan ju ändra på detta!

Varför tror du att du blir så ensam.

Du kan ju träffa nån annan som ringer och frågar hur du har det??? Du vet inte hur du vill ha det tror jag! Man kan ju inte både äta kakan och behålla den! DITT VAL! Lycka till!

Att leva utan ett förhållande är verkligen långt ifrån att vara ensam. 

Det finns så många sammanhang där du är en kugge i hjulet. Gemenskapen blommar om man bjuder in den. Att sträcka ut en hand till andra är så givande. 

Känner igen din situation. Det skavde på det ena och andra hållet. En fin partner vars vänner gillade mig och tyckte det var roligt att vi funnit varandra. Det var inte möjligt att bli sambo av flera skäl. Till slut kändes det som om vi var KK. Det hade jag inte möjlighet att vara! Så jag gjorde slut. Det är nu dryga fyra år sedan och jag har inte ångrat mig en enda dag! Har inga planer på något nytt.

Man behöver inte hålla ihop för att man är behövd av den andre. Det egna behovet bör också finnas. 

Det är bäst att leva singel. Då sköter man sig själv och har ingen att ta hänsyn till varken hemma eller borta. Ingen som har synpunkter på vad man ska göra eller köpa eller vilket program man ska se på TV. När eller vad man ska äta mm.

Nej, det är skönt att vara själv! Och nu gör jag som två andra, skriver under med mitt nick, /tofsan

Kan inte ge något råd till TL, men eftersom jag varit i samma situation så håller jag med Tofsans inlägg här ovanför till 100 %!  

Numera är jag väldigt rädd om mitt singelliv!     /Des

Har du talat med din partner hur du känner? Vad känner han? Eller är det så att ni inte talar med varandra utan allt läggs på hög tills det blir outhärdligt för dig. 

Jag tycker det är väldigt egoistiskt av dig att "behålla" denne man,enbart för att ha någon att prtata med

när du får lust!

I mitt tycke utnyttjar du denne man och hans känslor och omsorg för dig. Det enda du tänker på, är att

du blir ensam om det tar slut! -Släpp honom, så att han kan försöka träffa någon, som bryr sig mer om

honom än om sig själv! /hedvig

Jag håller i varje ord helt med det som Hedvig skriver ovan /Lena

Du är inte onormall, det är säkert många som tänker som du. Var själv i ett förhållande där vi skulle träffa vissa dagar och göra trevliga saker på eller bara mysa. Dessa dagar ökades så småningom med fler dagar och till slut var det veckovis och månadsvis. Men jag kännde att jag inte kunde vara i ett sådant förhållande, jag måste också ha min egentid. Så jag var tvungen att bryta för att inte själv gå under. Vi hade mycket roligt tillsammans och trivdes bra i varnandras sällskap, men jag kände mig som fågel i en bur. 

Nu är jag ensam och tänker så förbli. Egoistisk eller ej, men man står sig själv närmast. Jag har barn och barnbarn och många vänner, alltid någon som frågar hur jag mår. 

Jag tycker du skall tala med någon professionell person så du inte gör något överilat. Jag undrar om du tidigare i livet känt att du måste anpassa dig till andra och inte kunnat  vara dig själv, följa dina egna önskningar i en relation. Vem av er säger att ni måste bo ihop så länge när ni träffas. Jag tolkar det som att det är han som vill ha det så. Har ni inte möjlighet att resa 30 mil var, gå ut och äta, ha det mysigt sedan ta in på ett hotell. Dagen efter kan var och en åka hem till sig själv.

Jag upplever dig inte alls som egoistisk utan snarare ambivalent. Du både vill och inte vill vara ihop med mannen. Jag tycker att du visar att du är reflekterande och jag kan höra att du även känner omsorg om mannen. 

Anonym skrev:

För mig känns det som om det är bara den ene partens krav som gäller. Du skriver att du längtar inte och saknar inte. Dessa känslor säger mig, att det här är inte ett förhållande för dig.

Varför tror du att du blir ensam, om du lämnar det här förhållandet? En tid kanske, men chansen finns att du träffar någon ny.

Tror chanserna minskar med åldern.

Anonym skrev:

Har du talat med din partner hur du känner? Vad känner han? Eller är det så att ni inte talar med varandra utan allt läggs på hög tills det blir outhärdligt för dig. 

Jo, vi pratat och risken, hen lämnar nog om jag kommer vara mer ambivalent eller vill träffas alltför lite (enl henom).

Anonym skrev:

Jag tycker det är väldigt egoistiskt av dig att "behålla" denne man,enbart för att ha någon att prtata med

när du får lust!

I mitt tycke utnyttjar du denne man och hans känslor och omsorg för dig. Det enda du tänker på, är att

du blir ensam om det tar slut! -Släpp honom, så att han kan försöka träffa någon, som bryr sig mer om

honom än om sig själv! /hedvig

Håller inte med om att rätt bryta för hens skull. Har man känslor och tycker om den andre, så kan det va fel att bryta pga att man har olika behov av frekvens i träffar; självständighet, anpassning...

Anonym skrev:

Jag tycker du skall tala med någon professionell person så du inte gör något överilat. Jag undrar om du tidigare i livet känt att du måste anpassa dig till andra och inte kunnat  vara dig själv, följa dina egna önskningar i en relation. Vem av er säger att ni måste bo ihop så länge när ni träffas. Jag tolkar det som att det är han som vill ha det så. Har ni inte möjlighet att resa 30 mil var, gå ut och äta, ha det mysigt sedan ta in på ett hotell. Dagen efter kan var och en åka hem till sig själv.

Jag upplever dig inte alls som egoistisk utan snarare ambivalent. Du både vill och inte vill vara ihop med mannen. Jag tycker att du visar att du är reflekterande och jag kan höra att du även känner omsorg om mannen. 

Någon prof. har jag inte fått tag på. Svårt i mina trakter. Ett alt. är internet.. Problemet är att jag skämt bort mig med att få vara och rå mig helt själv.. Tack snälla,  för förslaget på annan lösning! Kanske..  det går att ordna?  Stämmer att jag är ambialent. Detta för jag värnar ju mycket om henom, men tror det bästa för henom är att jag kommer fram till det bästa för "mig" -vilket oxå kommer att gagna henom bäst på sikt. Alltså som du skrev, inte göra ngt överilat. Givande att ventilera problem, som då ofta ger andra vägar att se.