På tal om nostalgi kom jag att tänka på det gamla ödeslottet som fanns när jag var liten. Det var från Axel Oxenstjärnas tid och hade stått öde i kanske 50 år när vi barn ofta var där och lekte. Vi bodde på en gård en bit ifrån och när vi cyklade till affären eller till skolan passerade vi slottet. Om vi kom med bil från ett annat håll genom alle´n mot slottet då glimmade ljusen i fönstren som reflexer från billyktorna.

Det var jag och min bror, en kompis och hennes bror som smög omkring och busade. En gång var vi i källaren, där var mörkt och pojkarna gick före in. De ropade på oss och vi smög efter. DÅ hördes ett BRAK och vi rusade ut. De hade hittat en gammal mjölkkanna och kastade den utmed golvet. FY vad rädda vi blev!!!

En annan gång var vi uppe i salarna. Det fanns inga möbler och dammet låg som ett täcke överallt. I matsalen hängde en död råtta i ett snöre i lampkroken. I hallen fanns en mathiss, som ledde ner till köket i källaren. Det fanns fyra rum på andra våningen och på tredje våningen tror jag det var ett rum på varje gavel och en hall i mitten. I rummen fanns snedgarderober och där hittade jag en gammal känga som jag fortfarande har kvar. Den är lappad och lagad med knappar på skaftet. Ganska snedgången. Ett mässingshandtag tog jag också med mig. Annars fanns inga saker kvar i slottet.

På 50-talet skulle det rivas och en kille från Göteborg kom för att mäta upp och göra en ritning av slottet. Han bodde hos oss, då vi hade ett gästrum. Han var mycket snyggoch trevlig och mamma tyckte det vore en bra man för mig, trots att han var 7 år äldre. Jag var 18 och han 25. Så blev vi ett par, han i Göteborg och jag flyttade till Lund för att börja min utbildning. Men en studentstad med många frestelser blev slutet på detta förhållande. Det sprack efter några månader och  jag var fri att roa mig bland all nya kompisar. 

Resten är en annan historia.