Det ligger massor med foton från mitt långa liv i lådor och skåp.
Jag tar lite i taget och sorterar. Men.....så jobbigt det är!

Där finns bilder från min uppväxt i Västergötland, foton på mina föräldrar, examens- bröllopsfoton, ja, allt möjligt.
Min svärdotter säger till mig att skriva på baksidan årtal och vem som är på bilden. Så jobbigt bara att titta på alla och sortera bort de ointressanta!

Allt kommer att hamna i en låda för ytterligare en sortering och DÅ kanske jag orkar skriva på dem.

Det enklaste vore ju att bara slänga allt utan att titta på de olika fotona.

Hur gör ni andra? Är ni ordningssamma och har allt i album med årtal och text?

Ett gammalt album har jag med lite inklistrade foton men med tiden blev det tyvärr mest att spara fotona i de kuvert jag fick vid framkallningen. Man tror sig komma ihåg årtal, tillfällen mm. men så småningom gör man ju inte det... Nu har jag ju fotona i mobilens album och som backup i någon molntjänst.

Min vän, som 2006 lärde mig köra mc, har bott hos mig de sista månderna i sitt liv. Han gick bort i måndags, 88 år gammal efter ett långt och äventyrligt liv. Bland annat har han i en mycket liten båt seglat jorden runt ensam och tre gånger seglat till Västindien. Han hade tagit med sig tre kassar med orsorterade kort. Sista månaden har vi gått igenom två av kassarna och sorterat. Nu har allt överlämnats till hans tre barn och vi satt igår och bläddrade igenom det sparade. Nästan allt slängdes, utom en del bilder på dem själva när de var små. Men, som de sa, bilderna sa dem ingenting; de var bilder på främmande människor och vackra vyer från jordens alla hörn, som fick honom att minnas alla äventyr. Visst är det sorgligt att allt försvinner, men vad ska man göra? Jag minns när min syster och jag rensade efter vår mamma. Bilder, som tagits efter det att jag flyttat  hemifrån förestälde bilder på människor som dom träffat senare i livet och lantliga idyller från utflykter. Vi gjorde så också - allt fick slängas. Och nu är det snart min tur. Vad göra? Ta en titt på dem och försöka räkna ut om det kan vara något för barnen och annars ta en sista titt och sedan bort - men visst är det svårt!

De gamla fotona från "förr" är bara intressanta för mig själv eftersom jag inte har barn eller nära anhöriga. Det är inga mängder, mina föräldrar hade inte ens en kamera. De fotona jag har får väl finnas kvar så länge jag själv gör det, sedan spelar det ju ingen roll.

Kanske ska man göra som du. Lulekvinna. Allt kan ju faktiskt få vara kvar - utom det som man inte vill andra ska se. Barnen får väl ta sig en dag och slänga. Det tar de ingen skada av  och mig spelar det ju faktiskt ingen roll. Samma sak med böcker och möbler och tavlor och allt annat som finns i hemmet egentligen. Det kanske inte är så dumt att barnen får en dag eller två att hjälpas åt att tömma och säkert minnas ett och annat också från sin barndom och ställas inför problemet: slänga,  överta eller sälja. På sätt och vis ingår ju det i jobbet för att inte säga i "sorgearbetet", när föräldrar går bort. Tack Lulekvinnan - jag tror jag ska tänka om!

Lite foton är väl en sak men allt annat som kan bli kvar efter mig vill ju ingen ha... Det får väl hamna på soptippen eller nån loppis (till förmån för nåt äldreboende). Det heter ju "döstäda" men det går ju inte att städa bort riktigt allt.

För mig är gamla fotografier mycket mer än bara bilder av släktingar. Det är historia och kulturhistoria. Jag har inte bara mina föräldrars fotoalbum utan också mina far- och morföräldrars album. De berättar så mycket om hur livet var då, hur det såg ut i städer och på landet, hur man var klädd och hur man levde.  Samma sak med gamla brev. De innehåller ingenting opassande utan ger en  faktisk och fantasieggande bild av dåtidens liv och problem.