I annagretas dagbok antytts det om önskan om en tråd som berättar saker vi minns från vår barndom. Startar upp den, även om jag inte minns särskilt mycket. Minns saker som när ett grannhus brann ner o min lillebror o jag cyklade dit sent på kvällen, då våra föräldrar inte var hemma. Skräckblandad förtjusning. I åttaårsåldern.

Hur min bror hittade en tändhatt och smällde av den i en flaska. Kompisen bakom honom fick mer glassplitter än min nyfikne bror. På min bror kom det ut små, små glassplitter ur huden väldigt länge efteråt.

Att vi aldrig fick säga du till våra föräldrar satte spår i min bror och mig. Avståndet blev så tydligt mellan föräldrar och barn. Vattenkammandet och nigandet och bockandet var också väldigt tråkigt.

Min 10-årsdag är det mest positiva jag minns. Fick ett ridspö i läder som doftade underbart och en ridhjälm! Ett stelt silverarmband av en kusin som varit i Afrika. Samt en polotröja, lika dan som min mammas, men i annan färg. - Så många och så fina saker att jag kommit ihåg "känslan" av hela livet!

Mitt första barndomsminne är från 4-årsåldern. Jag hade öroninflammation och pappa bar mig, inlindad i en filt, till sjukhuset. Jag blev inlagd på en sal för vidare observation. Pappa fick inte stanna, minns hur han stod i korridoren och hade så svårt att lämna mig.

Igge skrev:

Mitt första barndomsminne är från 4-årsåldern. Jag hade öroninflammation och pappa bar mig, inlindad i en filt, till sjukhuset. Jag blev inlagd på en sal för vidare observation. Pappa fick inte stanna, minns hur han stod i korridoren och hade så svårt att lämna mig.

(Tänk så mycket humanare det blivit, då ett barn blir sjukt och behöver ligga på sjukhus. Att en förälder får ligga kvar är väl standard idag? När min son för 46 år sen blev väldigt sjuk, fick jag inte ligga över. Jag trotsade o la mig på golvet bredvid hans säng den första natten, så han skulle vänja sig en aning... Inte klokt!!)

Jag träffade min första man på Lorry i Sundbyberg. Men långt innan dess satte jag min fot på Lorry - redan vid 7 års ålder åt vi 1:a och 2:a kluddare lunch vid långbord mitt på dansgolvet, innan Dubbel-Nisse förvandlade lokalen till danshak inför kvällen.

Jag minns när jag såg min lillebror för första gången. Det var en stor besvikelse. Jag var 4 år gammal och pappa och jag åkte till Södersjukhuset för att hämta mamma och min nya bror. ( Jag hade en storebror också). Vi stod i hisshallen och väntade. Hissen kom ner och mamma steg ur tillsammans med sjuksköterska som bar på något i en blå filt. Mamma tog filten och kom fram till oss och jag fick nu se min bror. Han var det fulaste jag sett, tyckte jag. Han liksom låg och pöste med väldigt tjocka kinder.  Han vägde över 4 kg vilket nog inte var så vanligt 1946. Tror jag. 

När vi kom hem hade mitt intresse för lillebror svalnat ordentligt. För nu skrek han och mamma hade bara tid för honom. Så jag gick in i ett annat rum där min 16-årige storebror satt och lyssnade på jazzmusik på radio. Det var mycket roligare. 

Isa skrev:

Jag minns när jag såg min lillebror för första gången. Det var en stor besvikelse. Jag var 4 år gammal och pappa och jag åkte till Södersjukhuset för att hämta mamma och min nya bror. ( Jag hade en storebror också). Vi stod i hisshallen och väntade. Hissen kom ner och mamma steg ur tillsammans med sjuksköterska som bar på något i en blå filt. Mamma tog filten och kom fram till oss och jag fick nu se min bror. Han var det fulaste jag sett, tyckte jag. Han liksom låg och pöste med väldigt tjocka kinder.  Han vägde över 4 kg vilket nog inte var så vanligt 1946. Tror jag. 

När vi kom hem hade mitt intresse för lillebror svalnat ordentligt. För nu skrek han och mamma hade bara tid för honom. Så jag gick in i ett annat rum där min 16-årige storebror satt och lyssnade på jazzmusik på radio. Det var mycket roligare. 

Har ungefär samma minne från när min lillasyster föddes. Mamma låg på sjukhus innan pga äggvita och jag bodde hos mormor och morfar.  När det var dags för mig att flytta hem så ville jag inte. Jag ville bo kvar hos mormor. När pappa kom för att hämta mig vägrade jag. Jag sa att ”dom har ett nytt barn nu och hon ska till och med ha min säng” (spjälsäng). Jag ville sova i min säng hos mormor. Mormor sa att jag fick ta med sängen hem. Det slutade med att pappa bar hem sängen på huvudet genom Stockholms gator. När jag kom hem och fick se min lillasyster tyckte jag att hon var jätteful. Tjock och uppblåst. Hon tog all mammas tid. Kunde inte fatta varför vi skulle ha henne skrikandes hemma hos oss. 

När det sen kom presenter på posten från mammas moster i Norge, en liten docka till min syster och en pappersdocka till mig, då kröp jag under min säng och petade ut ögonen på min systers docka. När mina föräldrar upptäckte det så hände ingenting, ingen blev arg. Dom förstod nog hur jag kände. 

Vilket bra initiativ Hedvig att starta den här tråden. Intressant att läsa vad alla skriver, så mycket man känner igen. Själv har jag många minnen, får ta det  här sen.

Det du Hedvig skriver om att inte få säga du minns jag. Vi fick säga du till mamma och pappa, men inte till några andra i släkten. Man skulle niga och ta i hand när man hälsade på mormor, morfar, fm o ff och alla andra vuxna släktingar. Mötte man någon kompis förälder på gatan så knixade man och sa god dag. Man sa tant och farbror till dom som man inte var släkt med. Tacka för maten gjorde man alltid innan man gick ifrån bordet och det fick mina barn lära sig och mina barnbarn gör det också. När vi gick och la oss på kvällen sa vi alltid godnatt och kramade både mamma och pappa. Det var mycket kramar i vår familj. 

Dorabella skrev:

Har ungefär samma minne från när min lillasyster föddes. Mamma låg på sjukhus innan pga äggvita och jag bodde hos mormor och morfar.  När det var dags för mig att flytta hem så ville jag inte. Jag ville bo kvar hos mormor. När pappa kom för att hämta mig vägrade jag. Ja sa att ”dom har ett nytt barn nu och hon ska till och med ha min säng” (spjälsäng). Jag ville sova i min säng hos mormor. Mormor sa att jag fick ta med sängen hem. Det slutade med att pappa bar hem sängen på huvudet genom Stockholms gator. När jag kom hem och fick se min lillasyster tyckte jag att hon var jätteful. Tjock och uppblåst. Hon tog all mammas tid. Kunde inte fatta varför vi skulle ha henne skrikandes hemma hos oss. 

När det sen kom presenter på posten från mammas moster i Norge, en liten docka till min syster och en pappersdocka till mig, då kröp jag under min säng och petade ut ögonen på min systers docka. När mina föräldrar upptäckte det så hände ingenting, ingen blev arg. Dom förstod nog hur jag kände. 

Ja du Dorabella, jag förstår PRECIS hur du kände inför ditt småsyskon! Skrattade när jag läste om din pappa som bar sängen genom Stockholms gator. Och en liknande sak, som det här med dockan, hände mig. På besök hos farmor fick min bror en fin träleksak men jag fick en påse med karameller. Leksaken försvann sedan på något konstigt vis, mina föräldrar tyckte förstås att det blivit fel. Så jag behövde inte "hämnas". 

Jag fick mycket tidigt passa min lillebror, förstår inte så här efteråt hur dom kunde låta mig ta ansvar så tidigt men kanske inte ovanligt förr. En gång, när jag var  i 5-6 årsåldern skulle jag passa min då 1,5 år gamla bror. Mamma och pappa skulle gå på bio, den var belägen nära vår bostad - men ändå! Brorsan började skrika och slutade inte så jag gick till skafferiet och gjorde en smörgås med leverpastej, vilket var det äckligaste jag visste, gav den till honom och som jag minns det tog han en tugga och kastade den sedan på mig. Kanske kastade jag den sedan tillbaka, jag fick nog förklara sedan för mamma, Normalt gick jag ju aldrig och rörde något i skafferiet. Men jag kände mig riktigt elak, jag minns det fortfarande,  och var så trött på denna tjocka skrikande lillebror!

Isa skrev:

Ja du Dorabella, jag förstår PRECIS hur du kände inför ditt småsyskon! Skrattade när jag läste om din pappa som bar sängen genom Stockholms gator. Och en liknande sak, som det här med dockan, hände mig. På besök hos farmor fick min bror en fin träleksak men jag fick en påse med karameller. Leksaken försvann sedan på något konstigt vis, mina föräldrar tyckte förstås att det blivit fel. Så jag behövde inte "hämnas". 

Jag fick mycket tidigt passa min lillebror, förstår inte så här efteråt hur dom kunde låta mig ta ansvar så tidigt men kanske inte ovanligt förr. En gång, när jag var  i 5-6 årsåldern skulle jag passa min då 1,5 år gamla bror. Mamma och pappa skulle gå på bio, den var belägen nära vår bostad - men ändå! Brorsan började skrika och slutade inte så jag gick till skafferiet och gjorde en smörgås med leverpastej, vilket var det äckligaste jag visste, gav den till honom och som jag minns det tog han en tugga och kastade den sedan på mig. Kanske kastade jag den sedan tillbaka, jag fick nog förklara sedan för mamma, Normalt gick jag ju aldrig och rörde något i skafferiet. Men jag kände mig riktigt elak, jag minns det fortfarande,  och var så trött på denna tjocka skrikande lillebror!

Den känslan när den lilla skrikhalsen får en fin present och man själv får en liten struntsak är SÅ orättvist och bara den som upplevt det vet hur det känns. Jag brukar tänka på det när någon fått barn och jag ska ge en present så köper jag alltid någon rolig present till syskonet också som jag lämnar först och jag ger syskonet den största uppmärksamheten, även om jag är jättesugen på att titta och hålla i den nya lilla bebisen, men jag vet ju hur det känns att bli åsidosatt.

Ja tänk vilket ansvar att lägga på ett sånt litet barn att ta hand om sitt syskon på 1,5 år. Ett biobesök tar ju i alla fall ett par timmar. Idag kan man inte fatta hur dom tänkte då. Mig skickade mamma att handla när jag var 4 år. Vi bodde i Stockholm och jag fick en lapp med mig som jag skulle lämna i affären och pengar i en portmonä. Jag minns det exakt än i dag. Mamma hade förklarat hur jag skulle gå, var jag skulle svänga av och på en plats var det en garageutfart och där skulle jag stanna och titta så det inte kom någon bil. På ett ställe skulle jag korsa en gata och där skulle jag också stanna och titta ordentligt. Hjärtat bultade hela vägen till affären och jag sprang utom vid garageutfarten där jag stannade och tittade noga. Det hela gick bra och jag kom hem med varorna. Men mamma och jag har pratat om det och hon har glömt det men jag minns ju så väl. Hon kan inte fatta hur hon kunde skicka iväg mig att handla när jag var så liten. Att jag var 4 år vet jag för vi flyttade därifrån när jag var 4,5 år.  

Ja, när man börjar tänka efter så är det rätt mycket man kommer ihåg från barn- och ungdomsåren. Jag var ensamt barn och hade väldigt lätt att hitta på en massa upptåg och hyss… stackars mina föräldrar…

Min pappa var egenföretagare och sålde bl a kakor och godis. I källaren hade han ett lager och där fick jag syn på en ca. 10 kilos säck med engelsk konfekt inslaget i papper. Nästan varje dag hade jag fickorna fulla med godisbitar som jag delade ut till kompisar… det var jättepopulärt!

Dagen före julafton, jag var i 8-årsåldern, upptäckte pappa den nu nästan tomma godissäcken! Oj, så arg han blev och jag var ju tvungen att erkänna. Tur för mig att det var jul och mormor och morfar var på besök…

Jag fattar inte att jag inte tänkte på att min stöld skulle bli upptäckt!

En annan gång lekte en kamrat och jag affär och hade stenar, pinnar och allt möjligt som varor. Det var på sommaren och vinbärsbuskarna var fulla med omogna bär. Då fick vi för oss att repa av bären och låtsas att det var ärtor!

Samma lekkamrat hade varit hos sina morföräldrar som hade bondgård och fått flera tjog med ägg. På lunchrasten gick vi hem till henne och stoppade fickorna fulla med ägg som vi kastade på skolans toalettdörr… bara för att det såg så roligt ut… Vi fick sitta kvar och sedan fick vi inte leka med varandra mera!

När jag började i första klass hade vi en jättegullig lärarinna och vi tävlade alla om hennes gunst. När hon slutade för dagen cyklade hon förbi på vägen där jag bodde. Jag var ett s k nyckelbarn då mina föräldrar jobbade. En dag satte jag mig i diket utanför huset och när fröken Hed kom cyklande började jag snyfta och gråta. Fröken Hed stannade och frågade hur det var fatt? Jo, jag har tappat nyckeln, sa jag, och mamma och pappa kommer inte förrän om flera timmar. Men kära barn, sa fröken, då får du följa med mig hem, hoppa upp på pakethållaren! Hemma hos fröken fick jag varm choklad och bullar. Jag minns inte vad som hände när jag var tvungen att tala om att jag hade gömt nyckeln…

När jag var i 6-årsåldern var jag dagbarn hos en av min mammas väninnor. I den familjen fick man inte gå på toaletten direkt efter att man hade ätit. Sådant skulle klaras av innan man satte sig till bords. En dag var jag tvungen att gå på toa direkt efter middagen.  Jag fick en riktig utskällning! Jag hämnades med att ”måla” hela badrummet, spegel, badkar, tvättställ o s v med en full tandkrämstub!

Ock så kommer jag ihåg… nä, nu får det räcka!!!

Jo, jag agades både med risbastu och örfilar! Det är förlåtet och förståeligt!