Kommer tiden, eller går den?

Bodil Jönsson har skrivit boken 'Tio tankar om tid'. 

"Vi jagar tid, säger vi i vår kultur. Det vi egentligen menar är att vi låter klocktiden jaga oss, och att vi stenhårt inriktar oss på att försöka spara tid, till exempel genom allehanda tekniska finesser"

Jag har inte läst den, men den verkar intressant. 

En stamhövding på nå´n ö i Stilla Havet sa en gång: - Jag förstår mig inte på den vite mannen. Han klagar för jämnan att han inte har nog med tid och att han inte hinner. En sak är säker, efter denna minut kommer en ny... Det tyder på att den kommer...

I forntiden mätte vi tid med hjälp av dygnsrytm och årstidsväxlingar utan att veta om att det hade att göra med jordens rörelser kring solen. Måttstocken var grov med glest mellan indelningarna. Behoven av mer exakt tidsmätning gjorde att vi började mäta tid i timmar, så minuter och (fantastiska tanke) sedan till och med i sekunder. Främst sjöfarten pockade på. Numer mäter vi tid i miliondelar (eller är det milijaddelar?) av en sekund med hjälp av atomur och cesiumatomens darriga svängningar. Du som läser detta har en dator med tidsangivelse längst ner i högra hörnet. Denna "klocka" tar hjälp av detta senaste cesium-atom-påfund.

Det tar åtta minuter för solens strålar att nå jorden! En tidsangivelse som i grund och botten har med jordens rotation att göra. Rotationshastigheten avtar (med tiden), så en sekund tappar sin exakthet (med tiden). Tiden har en "kusin" - hastigheten. Om vi kunde närma oss ljusets hastighet, som är det yttersta begreppet på samtid, eller till och med överskrida denna, så upphör alla gängse tidsbegrepp att gälla. Då kör vi ikapp tiden. Den kommer tillbaka så att säga. Svindlande tankar!

Det finns olika sätt att tänka:

Man kan tänka lineärt; då kommer först orsak, sen verkan.

Man kan tänka cirkulärt: då kan verkan komma för orsak.

Man kan tänka paradoxalt; då upphävs orsak och verkan och man måste leta efter en annan dimension.

Intressant med Pers Augustinus och Geronimos ljusförklaring.

Bra, Biggan! Jag gillade framförallt den där sista om hundradels-sekunden.

Big bang lär ju vara en början på vårt universum, som i sin tur anses ha syskonuniversa och genom eoner nu sprider sina galaxer och solar med planeter med allt större avstånd. Det förmodas ta slut en gång längre fram., då allt väntas implodera eller krympa... Då har det funnits tid skulle jag vilja säga - ett skeende som har tagit, förbrukat och slukat tid. Det går inte ens att tänka denna tid - men det har gått tid. Tidens gång...

För vi menar väl samma sak? Det som ligger mellan då och nu...

Per14 skrev:

Det som är bra med åldrandets tid är att samtidigt som man lever i nuet, så återupplever man det förflutna.

Inte om man är full och/eller dement, Per, då är tiden ur led....

Den där frågan om tiden kommer eller går, det är väl nåt liknande med: Brinner ett ljus upp (opp) eller ner/d?

Jag vet inte..!