Tre kvinnor färdades tillsammans i en bil. Det bar sig inte bättre än att bilen hamnade i diket (kommentarer om kvinnliga bilförare undanbedes vänligt men bestämt, tack!) och alla tre kvinnorna dog. Det var hjärtevarma och skötsamma kvinnor, så när dom stod framför Pärleporten, så öppnade Sankte Per den på vid gavel. "Inga problem," sa han. "Ni är så välkomna! Det är ju bara snälla och goda människor här, så vi behöver egentligen inga regler här, men vi har EN viktig regel - Man får inte trampa på ankorna!"
Kvinnorna böjde på nacken och trädde in i Paradiset, och undrade lite grann vad han menade, men dom hade absolut inte för avsikt att trampa på några ankor.
Det var ljuvligt där. Änglarna spelade och sjöng vacker musik, och träden dignade av goda frukter. Dom strosade omkring och njöt i det vackra vädret, men de fick hela tiden vara på sin vakt, för runt på marken var det fullt med snattrande ankor.
Det bar sig inte bättre än att en av dem en dag råkade trampa på en anka. Genast kom Sankte Per dragande med en ful, gammal gubbe, som han kedjade fast vid den olyckliga kvinnan. "Så!" sa han. "Du har brutit mot den enda regeln vi har här, och som straff måste du vara hopkedjad med den här gubben i evighet!" Den stackars kvinnan grät och bönade och bad - "Jag menade det inte, jag gjorde det inte med avsikt!" men Sankte Per var obeveklig och släpade iväg med henne och gubben.
De återstående kvinnorna såg det fasansfulla scenariot och led verkligen med sin väninna. Dom tänkte ofta på henne, när de fortsatte att strosa omkring och njuta av vädret och änglamusiken och de härliga frukterna.
Efter ytterligare några dagar råkade ännu en av kvinnorna trampa på en anka, och återigen kom Sankte Per med en ful, gammal gubbe, och så blev dom hopkedjade i evighet. Hon var mycket bedrövad, men hon hade ju sett, när det hände väninnan, att det hjälpte inte att böna och be, så hon fick finna sig i sitt öde och traskade bort tillsammans med gubben.
Den återstående kvinnan saknade sina väninnor väldigt mycket och kände sig väldigt ensam. Skulle det vara så här i evighet nu? frågade hon sig.
Men plötsligt en dag, så kom Sankte Per. Med sig hade han en vacker, välbyggd yngling med djupa, mörka ögon och härligt, mörkt hår. "Han ser ju nästan ut som en grekisk gud!" tänkte kvinnan, och blev förvånad, när Sankte Per plötsligt kedjade ihop dem båda. Hennes hjärta bankade våldsamt, och hon fick nästan inte fram ett ord. "Vad... vad... Är detta min belöning?" stammade hon. "Vad har jag GJORT för att få leva ihop med dig i evighet?" - "Ja," svarade han."Jag vet inte vad DU har gjort, men jag råkade trampa på en anka!"
