Vilken aktör... vilken stor skådespelare... den ena efter den andra finns inte längre i livet!
Kopierar här vad Ranelid skriver om sin vän på FB:
Käre Johannes Brost,
livet skjuter döden framför sig i barnvagn. Du står på Rörsjöskolans gård i Malmö och böjer huvudet bakåt och ropar glatt medan fotbollen dalar från himlen en måndag i mars 1958. Människans glädje och skratt får inte plats i kroppen.
Du står där fortfarande efter nästan sextio år, ty barnet inom människan skriver det sista brevet inför döden. Jag hör dig skratta när bollen når din högra fot. Ögonblicket föds på nytt när tiden och rummet tvinnas till en navelsträng.
Du bär en blå mössa på huvudet som förvandlas till en toppaluva när den är stickad eller köpt i Malmö. Två språk och dialekter korsar varandra i den ljusa vårhimlen. Det är en del av barnets dilemma i skolans ofta obarmhärtiga miljö. Du talar rikssvenska, medan alla andra barn på skolan blandar diftonger som en sagosoppa på lördagen i matsalen.
Jag står två meter ifrån dig och lyssnar och ser. Du är tolv år och jag nio. Min morbror är din lärare och klassföreståndare. Du fäster nog ingen vikt vid mig, men jag skall aldrig glömma denna stund, ty du har kommit till skolan som en främmande fågel.
Din moder Gudrun Brost var en berömd skådespelerska som Ingmar Bergman tagit med sig från Stockholm till ensemblen på Malmö Stadsteater. Hon bredde sina vingar över dig när du blev hånad och trakasserad av dina klasskamrater. Så gjorde din mamma med en flyttfågel.
Många år senare skulle du säga att min morbror hade slagit dig hårt med handflatan när du inte hade uppfört dig såsom han ville ha ordningen på lektionerna. Det hände mer än en gång under din tid i hans klass. Det gjorde ont i mig att höra, men jag berättade för dig att min morbror hade kommit till mina morföräldrar som fosterpojke när han var två år.
Vi skrattade och hade roligt tillsammans, trots att du visste att jag inte festade. Du log i mjugg när jag bannade dig för dina cigaretter. Jag hade aldrig roat mig på Operabaren, Alexandra´s eller Café Opera.
Du tog med din son Tom Oliver och jag hade min yngste pojke August vid min sida på Stockholms stadion den tjugoförsta april 2001. Vi såg när Zlatan Ibrahimović lekte med Djurgårdens spelare och sköt ett oförlikneligt mål. Publiken bakom våra platser på läktaren häcklade Zlatan, medan du och jag skrattade och njöt av malmösonens triumf i huvudstaden.
Vi är hedersmedlemmar i Malmö Fotbollförening och vi följde föreningen på dess resor med nätverket till Porto, Bryssel, Barcelona, Brygge och Amsterdam. I den sistnämnda staden såg vi Zlatan spela i Ajax och du blev fotograferad med den store. Du är hedersmedborgare i Laholm.
Du spelade den tragiske kaptenen Edgard i Dödsdansen på Strindbergs Intima Teater i Stockholm och din moder hade varit stolt över dig när du stod ensam på scenen på Brunnsgatan 4 i Allan Edwalls pjäs Limpan. En kritiker påstod att du nuddats av ett trollspö och att du kunnat läsa telefonkatalogen inför en hänförd publik.
Du firade triumfer i filmen Bröllopsfotografen och du mottog en guldbagge år 2013 för bästa biroll i Axel Peterséns debutfilm Avalon. Årsringarna på stora skådespelare syns inte, bara visdomens friska kåda tränger fram inför åskådarna.
Margareta och jag såg och hörde dig på plats i de föreställningarna. Vi bjöd hem dig och din dotter Joanna. Då var du stark och frisk och du talade kärleksfullt om dina två andra flickor, Sissela och unga Ella.
Vilken skådespelare i Sverige hade klarat av att vara en bartender och Joker under tolv år i en serie i televisionen och därtill skoja under bar himmel i Ewa Rydbergs Fredriksdalsteater i Helsingborg? Du bemästrade Shakespeare, August Strindberg och Harold Pinter och du kikade efter stjärnorna i julkalendern 1981.
Du följde ditt kontrakt att dansa i televisionen inför kritiska domare i februari i fjol och du deltog i Fångarna på fortet och i Stjärnorna på slottet, men du kände av redan då att det inte stod rätt till i din hals när du åt och svalde. Det skulle visa sig att det fanns en cancersvulst i din matstrupe.
Nu har du dragit ditt sista bloss på cigaretten och jag ser att röken stiger sakta mot himlen en dag i mars 1958 på Rörsjöskolans gård. Din blå mössa är åter en toppaluva i Malmö. Jag bevittnar denna stund och tiden rullar ihop sig till en boll som du lägger snyggt vid din högra fot.
My och barnen står vid din säng på lasarettet i Lund. Det är nästan tyst i salen, men hjulen på barnvagnen gnisslar en aning när döden kommer snett från sidan och hämtar dina skratt och ditt goda, snälla hjärta.
Björn Ranelid.
