I vecka så ringde sonen och talade om att de tänkte komma som nu på fredag. Oj, vad glad jag blev. Det var ett tag sen vi sågs. Så jag kan erkänna att jag längtar efter dem.

Ja så ett nytt telefonsamtal idag. Nej de kommer inte. Har fått ett återbud i dag till sjukhuset för den den äldsta, hon är 5 år. Ett litet ingrepp. Blöder mycket näsblod. Naturligtvis det fattar jag. Men så kommer det där lilla egot fram. Jag ville ju så gärna träffa dem. Det viktigaste är ju att hon ska slippa detta med näsblod. Så det förstår jag. Men nu i samma veva så kom jag att tänka på min mamma. Det är nu drygt 10 år sen som hon dog. Jag arbetade heltid så när helgen kom så var man ganska trött. Mamma bodde inte i samma stad. Försökte åka till henne så ofta jag kunde, men det blev inte varje helg. Och när jag ringde på söndagen till exempel så var den stående kommentaren, jag trodde du skulle komma. Jag kan nu sätta mig in i hennes besvikelse. När man blir äldre så blir ens värld lite mer begränsad och man går där hemma och funderar kommer, kommer inte. Står vid fönstret och ser vad som händer. Inte mycket. Det är nog dags att börja mata fåglarna

Sonen bor lite längre bort så jag har all förståelse att det lir inte så ofta. Visst tar vi tåget ibland.