Först när jag blev pensionerad kunde jag helt och fullt bli mig själv. Jag har arbetat inom socialtjänsten och då kan man ju tro att där borde de ju uppskatta människor som blivit sig själva, för det är ju dem som kan hjälpa människor som hamnat i olyckliga omständigheter. Men sanningen är att socialtjänsten skyr människor som vill vara sig själva som pesten, de anser att något sådant är fullständigt av ondo och gör att socialtjänstens maskineri går i baklås och deras adminstration av hjälpsökande skulle haverera. Ja, jag säger adminstration för det handlar inte om att hjälpa människor utan att det skall se ut som man hjälper människor. 

Jag blev pensionär när coronan kom, innan dess hade jag arbetat i sjukvården tills jag blev änka andra gången, då var jag 64 och tog ut min pension. Sen fortsatte jag arbeta med B&B i 18 år. Först nu känner jag mig "fri" och som pensionär kan jag göra vad jag vill.

Hoppas du kan njuta av din pensionärstillvaro.

Jag hoppas i alla fall att jag utvecklas under hela livet och att jag förändras i takt med att kunskapen och visheten tilltar.  

sigrid skrev:

Det där uttrycket tror jag har skapats av människor som är helt oförmögna till utveckling, människor som tror att man går från vaggan till graven utan att ta till sig något av det man lärt under livets gång.  Det vore förskräckligt om man inte utvecklades alls.  Mina tankar och handlingssätt i dag skiljer sig mycket från när jag var ung. 

Jag skulle aldrig förnedra mig till att säga att jag är obildbar, saknar utvecklingsförmåga  har stagnerat totalt.

Dessutom är vi alla en produkt av arv och miljö. De egenskaper vi fått i arv ser jag som något vi fått att förvalta och göra något bättre av. Jag tror också att vi har förmågan att anpassa oss till omständigheterna och människor vi möter. 

Jag har svårt för människor som säger att "sådan här är jag och ni får ta mig som jag är - jag tänker inte ändra mig".  

Är det "Bli sig själv" du menar och som du är så kritisk mot. Mitt svar blir då att du inte har någon aning om vad som menas med det. Självet är något som tillbliver, det är motsatsen till att vara statisk. 

Det är inte min avsikt att delge er mittl livs historia här, men...

Jag var ca 4-5 år gammal, när min mamma och min storasyster stod framför mig och hytte med pekfingrarna. "Du måste lära dig att kontrollera ditt 'räliga' humör!" Ja, jag hade "kort stubin" redan då.

Jag växte upp med väldigt dåligt självförtroende. Höll tyst och anpassade mig för att bli accepterad, att bli BEKRÄFTAD.

Femtio år senare hade jag ett kraschat äktenskap bakom mig, och stod just i begrepp att bryta upp från en långt, ohållbart samboförhållande. Under tiden hade jag träffat en ALLDELES UNDERBAR samtalsterapeut. Hon hjälpte mig att hitta "mig själv"... Efter tio sittningar med henne hade jag insett, att jag inte hade någon "skyldighet" att "torka på mig" andra människors nederlag, irritation eller ilska för att "vara till lags". Det gjorde inte mig något lyckligare... Jag bestämde mig för, att nästa femtio år är MINA !!! Vi kramade om varandra, terapeuten och jag, när vi skiljdes åt... Hon sa, att det hade varit utvecklande att jobba med mig, och jag sa ungefär att "hallå, vem var det som gick  terapi...!" Och så skrattade vi och kramades igen.

Det betyder inte, att jag har blivit en despot! Jag är fortfarande, snäll, vänlig, hjälpsam, tillmötesgående, överseende...  För det är jag - i grund och botten. Men jag låter ingen dj-v-l komma och  sk-ta mig på näsan, för att jag ska bli "bekräftad" - om ni ursäktar mitt språkbruk... . Då tar mitt "räliga" humör över.

Ja, jag har hittat mig själv!

Raniva skrev:

Det är inte min avsikt att delge er mittl livs historia här, men...

Jag var ca 4-5 år gammal, när min mamma och min storasyster stod framför mig och hytte med pekfingrarna. "Du måste lära dig att kontrollera ditt 'räliga' humör!" Ja, jag hade "kort stubin" redan då.

Jag växte upp med väldigt dåligt självförtroende. Höll tyst och anpassade mig för att bli accepterad, att bli BEKRÄFTAD.

Femtio år senare hade jag ett kraschat äktenskap bakom mig, och stod just i begrepp att bryta upp från en långt, ohållbart samboförhållande. Under tiden hade jag träffat en ALLDELES UNDERBAR samtalsterapeut. Hon hjälpte mig att hitta "mig själv"... Efter tio sittningar med henne hade jag insett, att jag inte hade någon "skyldighet" att "torka på mig" andra människors nederlag, irritation eller ilska för att "vara till lags". Det gjorde inte mig något lyckligare... Jag bestämde mig för, att nästa femtio år är MINA !!! Vi kramade om varandra, terapeuten och jag, när vi skiljdes åt... Hon sa, att det hade varit utvecklande att jobba med mig, och jag sa ungefär att "hallå, vem var det som gick  terapi...!" Och så skrattade vi och kramades igen.

Det betyder inte, att jag har blivit en despot! Jag är fortfarande, snäll, vänlig, hjälpsam, tillmötesgående, överseende...  För det är jag - i grund och botten. Men jag låter ingen dj-v-l komma och  sk-ta mig på näsan, för att jag ska bli "bekräftad" - om ni ursäktar mitt språkbruk... . Då tar mitt "räliga" humör över.

Ja, jag har hittat mig själv!

Det ger mig en känsla av glädje och förhoppning att läsa ditt inlägg.

Pader! Det inlägg jag skrev och som jag snabbt raderade därför att jag insåg att det kunde missförstås var inte riktat till dig utan gällde alla som i olika sammanhang på något sätt ursäktar sig med att "jag är som jag är" och "man skall vara sig själv".  Det är alltför många som  utnyttjar det i olika sociala sammanhang och förväntar sig att man skall ta extra hänsyn när de är buffliga, otrevliga, berusade eller opålitliga. Någon säger alltid - ja du vet hur han/hon är- och så kan de fortsätta utan att behöva ändra sitt sätt. Du har säkerligen otaliga gånger i  ditt arbete varit utsatt för människor av det slaget.

När jag läst Ranivas inlägg inser jag att uttrycket kan vara ett uttryck för att återfå sin självkänsla och sitt självförtroende och att inse sitt värde

Uttrycket kan tydligen tolkas väldigt olika. Att utvecklas och förändras under livet betyder ju inte att man blir "någon annan", det var ungefär så jag menade. Men orden används så ofta när människor ska "analysera". Det blir ett slags modeord? Det är så jag uppfattar det.