Min tidigare sambo är demenssjuk. Hennes sjukdom tvingade isär oss före sommaren och hon bor nu på ett demensboende. Jag besöker henne ofta. Besöken styrs både av känslor och av dåligt samvete för att ha kastat ut henne från vårt gemensamma hem. Sjukdomen och delat boende gör att många normala delar i ett parförhållande har förvunnit och ensamheten är jobbig. Man saknar samtalen, gemensamma aktiviteter och det intima. Tanken att söka detta på annat håll går inte att slå bort. År det en förbjuden tanke? Man lever bara en gång. Finns det någon därute som brottas med samma problem ?

Självklart är det ingen förbjuden tanke utan en frisk tanke. Det du haft tillsammans med din hustru innan hon blev så sjuk finns ju alltid med dig och jag tycker inte du ska ha dåligt samvete för att hon nu bor, där hon har det bättre i sin sjukdom. Visst ska du  hälsa på henne om du orkar men det är inte heller fel att minska besöken. Du måste nog göra klart för dig att du går dit för din skull och inte för  hennes. Har det gått så långt att hon knappast känner igen dig har hon det bättre med dem  hon ser dagligen.V ore frisk är jag säker på att hon velat dig allt gott i fortsättningen.

Har haft en demenssjuk make, arbetat inom demensvård.

Genom utbildning fick jag lära mej att när äktenskapet blir ett förälder/barn förhållande kan man räkna det som upphört. Man ska hälsa på som vanligt men om man vill kan man skaffa  en ny partner.

Du har gjort helt rätt för er bådas bästa. Hon får bäst vård där hon är och du kan leva ditt liv./Ta hand om dej/Framtiden 

Anonym skrev:

Min tidigare sambo är demenssjuk. Hennes sjukdom tvingade isär oss före sommaren och hon bor nu på ett demensboende. Jag besöker henne ofta. Besöken styrs både av känslor och av dåligt samvete för att ha kastat ut henne från vårt gemensamma hem. Sjukdomen och delat boende gör att många normala delar i ett parförhållande har förvunnit och ensamheten är jobbig. Man saknar samtalen, gemensamma aktiviteter och det intima. Tanken att söka detta på annat håll går inte att slå bort. År det en förbjuden tanke? Man lever bara en gång. Finns det någon därute som brottas med samma problem ?

Varför i herrans namn publicerar du detta under "Innesta rummet"?

Dino

"Varför i herrans namn publicerar du detta under "Innesta rummet"?"

En ovanligt dum fråga, tycker jag. Det kan finnas många skäl till att jag skriver detta på en anonym sida. Vi människor är olika. Du kanske gärna hade publicerat det under eget namn, men andra kanske tänker annorlunda.

Anonym skrev:

Varför i herrans namn publicerar du detta under "Innesta rummet"?

Dino

Dino, inlägget passar här. Ifrågasätt inte andra människors sätt att tänka och skriva.

En god vän till mig träffade en ny man för några år sen. Hans fru bodde på demensboende och kände inte igen honom, men han besökte henne ändå. Efter några år blev han sjuk och avled efter en tid. Men då hade min väninna och han ändå haft flera fina år tillsammans. 

Jag menar, plåga inte dig själv, det ändrar inget, men du kan leva gott med någon ny partner.

Det här är den sorters frågor som kan avhandlas i detta rum. Livsfrågor, helt enkelt. Vem behöver veta vem du är? Detta kan vem som helst möta i sin relation i åldrandet. Jag värnar om denna möjlighet.. den är viktig. 

Lägg av nu Dino!

Han har väl lagt av för länge sedan? Han hade bara en annan uppfattning och det har han väl rätt till?

Min ene sons svärföräldrar bor båda på demensboende. Pappan kan inte längre tala och är ganska "borta", mamman kan inte gå efter att ha brutit benet i somras. Hon "är med" ganska bra men har svårt att använda  händerna och har en del vanföreställningar då och då. Glider långsamt in i "dimman". Det är så fruktansvärt att se och följa deras liv mot det oundvikliga slutet. Jag blir så ledsen och har så svårt att hälsa på dem. De bor långt borta, men ändå.

Så tänker jag, att jag måste hålla mig frisk, så att de inte får en förälder till som är sjuk. De har mer än nog just nu, min son och svärdotter. Jag är änka sen många år, men klarar mig bra själv.

Min mamma fick bli 91, dog av sin tredje hjärtinfarkt, snabbt och tyst. En älskad moster blev 87 men försvann eftersom in i "dimman". Men jag försöker minnas den gemenskap vi hade. Nu är alla nära borta, pappa dog av den hemska sjukdomen ALS redan 1973. 

Men jag har ju också blivit äldre, 3 år mer än vad pappa blev. Vilket öde som väntar mig vet jag tack och lov inget om.

Jag försöker att ta vara på fina minnen så gott det går, det kan ingen ta ifrån mig. När mitt liv tar slut hoppas jag att det går fort. Var rädda om varandra och vad ni har därute!