Braskande rubrik, vad hände, plötsligt......?
Från ingenstans dök de upp fåglarna norr ifrån. Ett säkert tecken på att bistra tider är att vänta. De låter som finstämda elektisk pingalnde klockor. Gatans rönn utanför mitt köksfönster hade i morse många röda klasar med ännu icke frostnupna bär. I skrivande stund är det noll antal röda klasar kvar. Vad bra att bären kom till nytta och att räven som stryker omkring här inte behöver sitta och titta trånande uppåt. Det är något nervöst över sidensvansarna, de äter fort och så till synes helt utan anledning flyger de iväg för att om en stund återkomma och ta de sista bären. Faktiskt tror jag att någon varnar falskeligen för inbillad rovfågel. Även om rönnbären förmodligen är favoritfödan äter sidensvansen hagtornsbär, oxelbär, lingon, kråkbär och berberisbär. De sistnämna bären kan jag tycka är märkligt då jag som barn fick lära mig att av dessa bär dör man döden om dessa inmundigas. Förmodligen en vanföreställning (eller för att använda en akttuell potentats språkbruk), en alternativ sanning.
Sidensvansen var en "märkesfågel" i det gamla bondesamhället. När den visade sig var vintern i antågande. Sidensvansen har många namn såsom snötyppa, sibel, slasksparv, rönntrast, sketherre och dumbom. Det sista torde bero på att bär som frusit och sedan tinat upp kunde inhålla så mycket jäst fruktkött att de arma sidensvansarna blev berusade. De kunde hoppa ned på marken och så dumma att de inte ens försökte komma på fingarna när fara närmade sig. Riktigt kalla vintrar med lite föda kan sidensvansarna ses i Schweiz. Där skulle man se dem ungefär vart 7:e år och då som budbärare om förestående pest, krig och allmän hundersnöd. Detta fick till följd att där kallades sidensvansen för pestfågeln.
Leo.
.
