bland mina bekanta det finns några som känner sig deprimerade. Vad gör man? går till doktorn. Vad händer? doktorn skriver ut lyckopiller.
Vad händer sen? människans kropp vänjer sig vid ett piller om da´n och får utskrivet kanske två om da´n eller något starkare
och vips patienten sitter i ekorrhjulet

Ingen av mina bekanta har jag hört att doktorn skulle skrivit ut typ musik på recept. eller i vart fall en kvällspromenad.
Jag känner en tjej som fick förlossningsdepression. Hon har gått sjukskriven i kanske 9 år sen kom Alliansen till makten och alla sjukskrivningar blivit synade.
Hon också och det blev arbetsprövning till hennes del och se, hon kände sig mycket bättre, kanske ävem pga hotande arbetslöshet? och hon jobbar sen dess.

Jag har speciellt två som har gått sjukskrivna i flera år. Ena av dem har tunga mediciner och h*n inte blivit bättre snarare sämre. H*n är även rökare och hur ser det ut en dag? uppstigning på morgonen, röker en cigg, äter o tar sina mediciner sen går och lägger sig och läser, och somnar under läsandet.
Sen upp igen, en cigg igen, mat, mediciner, lägger sig, läser och somnar samma procedur på kvällen med skillnaden att h*n inte kan sova, då blir det sömnmedel.
Den andra: börjat just med lyckopiller. Enligt eget utsago h*n går ut två ggr i VECKAN! för att hämta posten (det är någon konstig lösning man måste gå och hämta posten i varsin brevlåda på en Ica-butik)
Sen hem igen och det blir TV-tittande och lite tupplur emellanåt.
Samma sak på kvällen svårt att somna så det blir sömntablett

Ingen som kom på idén att deprimerade människor skulle lockas/tvingas på något sätt ut i naturen?
OK, doktorn får inga provisioner men kanske får en tacksam patient.

Jo, jag vet att depression orsakas av att signalsubstanser inte fungerar
men så står det på 1177: "försöka behålla sina vardagliga rutiner och sova och äta regelbundet. Att försöka att se det som är positivt i vardagen samt fysisk aktivitet kan hjälpa till en snabbare återhämtning."

Inte har hört något av dessa två som skulle fått såna råd

Om det är äldre människor, som du beskriver, så är det sorgligt. De kanske skulle kunna göra "bokslut" över sina liv om de inte åt psykofarmaka. Ofta är det patienterna själva som vill ha sina droger och sömnpiller mm och läkaren kan inte göra mycket åt saken. Vad skulle de hjälpa om de skrev ut musik eller frisk luft? De vill ju inte ha varken det ena eller andra. Att de är deprimerade och har ångest beror nog ofta på att de har ouppklarliga skeden i livet, och/eller är rädda för döden. Kanske skuldkänslor som de inte orkar ta itu med? Det som kan hjälpa dem mest är nog vänner att prata med - om vännerna orkar lyssna. Men ofta blir även vänner betrykta och orkar inte med så länge. Och då blir den deprmerade ännu mer deprimerad p.g.a. ensamhet. Och ensamheten kan de bara bryta genom att själva ta kontakter och de orkar de ofta inte. Men som en vän, som bryr sig, kan man nog göra en stor insats bara genom att höra av sig ofta...

jo, äldre o äldre, inte ungdomar precis äldst är 70 år men de två andra 55 resp 62 (63?)

jag har försökt prata med 62-åringen men ser inte om det gett resultat?
och om jag själv får säga, är bra på att lyssna

tycker synd att professionella inte kan göra mer/bättre

Jag fick valium som 30-åring (efter nära anhörigs död) och fastnade i ett beroende som varade i 20 år! Det var ett helvete!

Det var mitt livs största trauma. Ingen läkare, absolut ingen ifrågasatte varför jag tog dessa mediciner. Själv begrep jag inte, trodde jag behövde dem.

Akta er för lugnande mediciner! Prata i stället!

jo, det skrivs ut lugnande medel och s.k lyckopiller på "löpande band"

jag hade en gammal väninna (hon va över 90 när hon gått bort ca 10 år sen) hennes man fick cancer i bukspottkörtel och har gått bort ganska snabbt, det blev en chock, inte minst för henne.

Dessutom hon hade gula fläcken som gjort att hade knappt ledsyn.
etfer hennes mans död det var det första att sjukvården erbjudit henne lugnande medel, sömnmedel eller vilket

då sa hon till dem: - jag gråter en skvätt sen det är lite lättare ett tag, men vill inte ha något lugnande
och så blev det.
Hon levde ett par år till utan vare sig lugnande medel eller sömntabletter

Jag undrar om varken läkare eller psykoterapeuter kan göra så mycket åt depressioner och andra störningar. Det kan visserligen kännas bättre för stunden men ger inga bestående effekter. Det krävs nog att man hamnar i bättre livsomständigheter och det kan ju inte dem ordna till. Det kan ju bli ganska tomt omkring sig när man varken arbetar eller inte har en partner. Jag tror att Sverige borde inrätta en ensamhetsminister som bygger upp sociala träffpunkter där man kan träffas på ett opretentiöst sätt.

Har sedan tidigare 3 kraftiga mediciner och fick en ny antidepressiv för ca ett halvår sedan. Denna nya medicin gjorde hela mag-och tarmpaketet fullständigt uppochner. Började kräkas efter måltider, tarmen läckte och bristande aptit. Varför experimentera med en äldre person? Läste en artikel om hur äldre med flera mediciner absolut inte tål antidepressiva. Kände mig som ett experimentdjur och har slutat med denna saboterande tablett. 

Denna läkare ska få veta att han lever... Acceptera inte en ny och tämligen oprövad medicin!

det är säkert så att ensamheten är anledning till mycket tråkigheter
det hade varit bra att starta typ någon form av äldreförening.
tror inte riktigt att någon ensamhetsminister skulle kunna hjälpa. Jag vet inte om det finns kvar äldreminister?

Det är också mycket beror på var och en själv. Det finns här tex bibblan där man kan träffas det inte längre är like stökigt, det finns filmvisningar där biljetter till 8 filmer kostar 150 kr, vet inte men det finns säkert språkkafé

Men de 2 jag skrivit om i början går praktiskt taget ingenstans, har inte något hobby.
Det blir säkert så att man mår dåligt och sen så småningom det blir bara värre. Klart det är också frågan om personlighet

Här kommer en om depression:

Att läkare ska kunna ta hand om min sorg är inte rimligt. Sorg och deppresion är ju inte samma sak. Har man förlorat en nära anhörig känner man sorg och den kan ju sitta i olika läng beroende på vem man är och den måste ju anses normal och ska inte medicineras bort.. Sorgen leder inte till deppresion, tror jag. Jag lutar mer åt 12-stegsmetoden för alkoolister. Man måste nog faktiskt försöka hjälpa sig själv.  Har man inga intressen och ingen hobby är det inte så lätt, men en alkoholist är ofta deprimerad och kan många gånger få hjälp av att träffa andra i samma situation och börja jobba med sig själva enlgt AA-metoden. Att ha någon form av tro är nog underlättande också.

Sant att sorg och depression inte är samma sak. Med viss insikt tror jag inte på 12-stegsmodellen förutom vissa delar. Att "tro" hjälper inte, vad ska man tro på i dessa eländiga tider? Gud? OM han finns, jag har bett till honom i svåra situationer men inte hände det något... NÅGOT tror jag på, ödet kanske? Men Gud har ingen sett så hur kan han finnas då?? 

Anonym skrev:

Sant att sorg och depression inte är samma sak. Med viss insikt tror jag inte på 12-stegsmodellen förutom vissa delar. Att "tro" hjälper inte, vad ska man tro på i dessa eländiga tider? Gud? OM han finns, jag har bett till honom i svåra situationer men inte hände det något... NÅGOT tror jag på, ödet kanske? Men Gud har ingen sett så hur kan han finnas då?? 

Kanske sista halmstrået?

Vet inte hur du menar men kanske?

Anonym skrev:

Kanske sista halmstrået?

Stackars dej, kram!

Tack för kramen men det är inte synd om mig för att jag funderar en del på livet och vad det har gett och inte gett mig!