Det var dags för städning i bokhyllan. Stackars Ikea-Billy håller på att spricka på alla håll och kanter. Det är vid sådana här tillfällen samvetet ger sig till känna "den skulle jag läst och den också när hösten kom....". Hösten är här men..... Jag har samlat på mig en massa böcker om fåglar, några om insekter och så mina kära spindlar. I stället för tråkig städning blir jag sittande och bläddrar i mina böcker.

Den äldsta fågelbok jag har är skriven av Plinius den äldre, född år 23 e Kr och död i svavelregnet efter Vesuvius utbrott år 79. Tänka sig det är belagt att så länge har det funnits fågelskådare. Den som söker fakta må ej ta innehållet i Plinius bok "Om fåglarna" för gott. Mest intressant är att läsa om vilka fåglar som ansågs ha sådan betydelse att de var värda att omnämnas. Örnen beskrives med respekt, symbol för makt och styrka. En lustigfikation om strutsen är att denna fågel kastar stenar bakåt mot sin förföljare vid flykt. Jo så trodde man då. Vi vet ju bättre att strutsen inte springer sin väg utan sticker huvudet i sanden..........om nu det är sant, nej det är det inte. Kunskapen om strutsar är bristfällig må man tycka.

Naturen har förändrats och även vårt förhållande till djur och natur. Tekniken har gjort det möjligt att följa vad som sker på ställen, som tidigare varit varit väl fördolda. Tänker då främst på kameror hos störningskänsliga häckande fåglar.

En händelse från min barndom har fått mig att inse hur vår syn på vilda djur förändrats. Byn dä jag växte upp på sommarloven var omgiven av en stor svart farlig skog. Ofta kunde jag höra svepande/mullrande dovt ljud från skogen. Jag var ett nyfiket barn och ville veta vad det var som lät så? Kanske uppfattades ljudet som lätt hotfullt i en liten gosses öron. De vuxna jag frågade talade om att det var "harfånget" jag hört....? Vad var då harfånget undrade jag? Svaren var svepande och mystiska han som tar harar och/eller han med glödande ögon ...?

När jag blev äldre lyckades jag komma fram till vad det var och hur fantasi och okunskap om naturen gav upphov till myten om "harfånget". Det som var nyckeln till gåtan var att rävfarmarn i grannbyn hade en fångad harfångare. Jo då på rävfarmen satt en stackars berguv fången och han användes som bulvan vid kråkjakt. Rävfarmen drog till sig kråkor och antalet måste ibland gallras (ansågs det). Ljudet som hördes från skogen var ring- och skogsduva. Dessa fåglar som idag ses som park och stadsfåglar var på den tiden så skygga att få såg dem. Duvornas dova kuttrande togs för berguvens hoande och namnet på denna uggla var "harfånget" alt "harfångaren".

Den som vill och tycker det är kul med faktoider vad fåglar anbelangar rekommenderas att läsa Carl- Herman Tillhagens intressanta bok "Fåglarnai folktron". Där kan man verkligen frossa i fantastiska fantasier och amsagor.

En trist lördag i slutet av november 2018 när fantasin att skriva något mer intressant har "trutit".

Detta var inte alls fantasilöst Leo, tvärtom tycker jag. Du slapp dessutom städa i bokhyllan! Det kommer fler dagar och ingen tar jobbet ifrån dig heller. Berättelsen om "harfånget" var ju intressant. Jag har aldrig hört ordet förr. Jag googlade på "harfånget" och då kom en fjälluggla upp på Wikipedia, jag saxade ett stycke därifrån:

Ett äldre namn för fjällugglan är snöuggla[6] och ett annat är harfång, vilket bland annat användes av Linné.[7] Det senare namnet menar Malm 1877 referera till fågelns starkt fjädrande fötter som därför skulle påminna om harens.[7]På franska kallas arten Harfang des neiges eller Chouette Harfang vilket är ett direkt lån av det gamla svenska namnet.[8]

Tack för en trevlig berättelse så här på lördagskvällen!

Intressant det du Biggan noterat.  Jag håller för sannolikt att man ej kände till fjälluggla i byn i Småland. Kollade dialektnamn på berguv och finner att i Sv Finland kallades den "häruggla efter sin vana att slå harar". Vidare framgår att folk i gemen var rädda för uven och inte minst för dess glödande blick. Enl sägen kunde den som härmade uvens hoande falla död till marken. Dett lär ha hänt Viman från Hycklinge i Östergötland. Eftersom både namn, ort och landskap anges kanske det kan tillrådas en viss försiktighet innan man av övermod härmar en uv.

Tack för intressant information. Har aldrig hört namnet "harfånget" förut.

Trevlig och intressant berättelse.  Har heller aldrig hört ordet "harfånget" förut.

Hemma på gården i Västergötland fanns ugglor i skogen. En gång bodde de i skorstenen och min bror klättrade upp för att titta i boet. Det var inte bra

När ugglorna hoade på natten, så blev jag rädd för det lät så kusligt, men mamma sa att det var deras sång och det var inte farligt.

I Blekinge vid sommarhuset satte vi upp uggleholkar, men inte kom där några ugglor, inte. Vi hade byggt holkarna själva.

Det var mina erfarenheter av ugglor. Trevligt att läsa din berättelse, Leo!