Jag lyssnar alltid på "Ring P1" mellan 9.30-10.00 om jag kan. I morse var det en pensionär, som bestämt sig för att hjälpa till som lärare i matematik. Han noterade att det var ganska svårt att undervisa numera, därför att det var mera regel än undantag att eleverna hade någon diagos, vilket resulterade i att de mycket ofta inte kunde koncentrera sig på sin uppgift. Det kunde t.ex. bero på att de glömt att ta sin medicin på morgonen osv.
Kan inte låta bli att konstera att diagnoserna numera har blivit ett sätt för individen att "slippa ifrån" det ena eller andra. Jag har rätt många exempel i min bekantskapskrets, där föräldrar, som vuxna, fått diganosen ADHD, ADD eller autism och barn, som också fått det. I en del fall har jag känt dessa vuxna, som barn och absolut inte upptäckt något fel på dem, varken som föreskolebarn eller i skolan. Kanske har någon haft litet extra inlärningssvårigheter eller varit litet sena att lära sig läsa eller haft mer än vanligt spring i benen. Detsamma gäller barnen, vars föräldrar ofta kräver att de ska få specialistutbildnig av specialister som ändå inte finns.
Detta får min att unda om skolan finns till för barnen eller om det är barnen som ska finnas till för skolan. Så fort de inte passar in i skolans mall får de diagonser för att hålla sig lugna och uppföra sig "som alla andra", vilket många gånger innebär att de får beroendeframkallande mediciner redan från början.
Vi som är älde och minns skolan från 40- och 50- talet minns väl alla, att det fanns udda elever i våra klasser, men som ändå hängde med. Visserligen blev vi utsatta för viss diciplin och hemanmärkningar om vi inte skötte oss och visst fanns det elever, som hade svårt att sitt still och som läraren fick ägna litet mer uppmärksamhet åt, men vi fick läsbara böcker (och inte bara en massa stenciler) och skrivningar, som rättades och inte en massa "fylla i skrivningar". Alltså där man ska fylla i rätt mening A,B eller C.
Tyvärr är det också så många gånger, att föräldrarna knappast heller orka med sina barn efter heltidsarbete, vilket gör att de söker hjälp och vips har barnen fått en diagnos.
Det finns givetvis barn med särskilda behov, som SKA ha all hjälp de behöver, men dessa barn är lätt att skilja ut. Den mängd av diagnoser som vuxna och barn fått under de sista 20 åren är helt enkelt inte klokt.
