Ja, jag säger då det. Jäkla jykke! Så kunde hon inte hålla tassarna borta från tangentbordet. Skvallerbytta!
Min granne hade en hund av samma ras. Han hette Ludde å e död nu, men jag tyckte mycket om honom för hans kynne. Han var inte särskilt sällskaplig av sig. Om jag gick fram för att gulla lite' me' honom, backade han och stirrade.
- Va fan vill du, tycktes han säga?
Bra, tänkte jag. En liten vovve som håller sig på sin kant och håller integritetsfanan högt. En sån hund vill jag ha. Så jag ringde grannen och frågade efter rasen och eventuella uppfödare i närheten. Googlade, och hittade en uppfödare i Täby, här strax norr om Stockholm. En liten familjekennel. Coton d'amor hette den vill jag minnas. Kvinnan som drev den var sångpedagog. Så tog jag mig en ordentlig funderare. Geronimo, nu är du 65 bast. Ska du ha en hund till får du sno dig. Det sämsta som kan hända är att vovven överlever dig och statistiken säger att du börjar närma dig den gränsen. Sagt å gjort. Slantade upp å fick hem ett litet "marsvin" till valp. Hon kröp ner i min sko när jag hämtade henne på kenneln.
Nu e hon stor, snart fem bast och hela nejdens lilla kelgris allt sedan start. Jag blev med en hund vars humör och kynne är raka motsatsen till Luddes. Hon hälsar frimodigt på allt och alla. Tar eget initiativ till social kontakt. Är snäll, rar, glad, gosig, läraktig och oförarglig i största allmänhet. Jag hade tur, en jäkla tur, som fick ett sånt praktexemplar. Men så valde jag också en familjeuppfödare framför en kennelfabrik.
Jag byggde en stuga på 2x3 m åt na, med egen inhägnad tomt medan jag väntade på att hon skulle bli åtta veckor och mogen att lämna sin mamma. Jag tycker nämligen att en hund ska vara självständig och väderrobust. Lika bra att hon får vänja sig direkt. Hon hatar den där stugan från första stund... E gärna ute i ur och skur, backar inte för snö och kyla. Bara hon slipper den där jäkla stugan. Får hon sitta i löpķoppel på entre'dörren så e hon jättenöjd. Spelar ingen roll om det så är snöstorm. Där kan hon sitta och vänta in förbipasserande att hälsa på och få sig en klapp. Vill hon in skäller hon på mig. Fungerar toppen. Hon gillar att åķa moppe skarpt. Hon har en sån där blå plastlåda från Arla, som sitter bakpå som en slags bönpall. Då fladdrar pälsen och ögonen rinner i luftdraget. Bil e mindre kul, hon e ju så liten att hon inte kan se ut.
Jag ska berätta lite mer om rasen och dess tillkomst vid tillfälle. Det är nämligen en ganska häftig historia.
