Nu har jag sett både Magdalena Anderssons och Nooshi Dadgostars tal. Båda var innehållsmässigt bra men Magdalena Andersson låter lite byråkratisk, medan Nooshi Dadgostar låter passionerad, ljuv musik som ibland gör mig tårögd. Det är bra att man har tonvikt på välfärd och jämlikhet. 

Det är bara en del av skillnaden. Men rösten och personligheten är något medfött. Stig-Björn Ljunggren sade att han tyckte att Dadgostar hade den vackraste rösten som han hört på länge bland politiker, även om han lade till att han var lite lomhörd. (Märkligt att detta inlägg hamnade före Evaros, då jag i själva verket svarade henne. Det kanske är underhållet som spökar. Inlägget skrev jag 10:15, inte 08:15.)