I dagens lokala avisa läste jag om en herdersman tillika lastbilschaufför. Vederbörande upptäckte att han i lasten under färd hade råkat få med sig ett fågelbo med fem ungar. Tror att han hämtat lasten i Göteborg och skulle hem till Skåne. Ungarna tiggde mat och chaffisen matade. Hemkommen överlät han med rätta ansvaret på vår förening KFV (Katastrofhjälp fåglar och vilt). En av våra kvinliga medlemmar är nu vårdnadshavare åt fem st koltrastungar.
Det finns en icke så trevlig baksida av detta och det är felprogramerade fåglar. De brukar förlora sin skygghet för människor men känner sällan samhörighet med sina riktiga artfränder. Således ett liv i gränslandet mellan fågel och människa där kanske ingen av dem villkännas vid en vilsen fågel eller annat vilt djur. Jag har några personliga erfarenheter av detta.
Min son kom hem med en korpunge vars hem oavsiktligt hade fallit för en motorsåg. Det började som en gullig bekantskap men utvecklade sig till en stark fågel med kraftig näbb som gick lös på både parkerade bilar, hundar, katter och människor. Kontakt med olika djurparker gav inget resultat. Just felpräglingen blev ganska snart hans slutliga färd mot en bättre värld. Ingen riktig mammakorp hade lärt honom att se upp för rovfåglar. Korpi hann aldrig bli vuxen utan mötte nog sitt öde vid möte med en duvhökshona.
I vår förening fick vi in en skadad gråsparvsunge. Han lämade fosterhemsvården i full övertygelse om att han var en liten flygande människa. Folk som satt på gågatans uteserveringar fick till sin häpnad se en ringmärkt gråsparvshane sätta sig på winerbrödet. Gulligt tycke några andra var mindre roade och vips var han i sparvarnas egen himmel (tror vi).
Talgoxungen som en kråka tappade klarade sig förhållandevis bra. Genom selektiv matning av en viss person kom ungen att vilja umgås med flintskalliga män i övre medelåldern. Ungen kläcktes i maj och sista säkra observationen var i början av oktober.
För länge sedan deltog jag i utsättningen av pilgrimsfalkar. Dessa hade kläckts i maskin men från början matats av människohänder försedda med konstgjorda vantar liknade vuxna pilgrimsfalkar. Även ljuduppspelning av riktiga falkljud var viktiga. Dessa falkar var, då de fick friheten, "riktiga" falkar.
Personligen har jag börjat undra över om man verkligen hjälper vilda fåglar på sätt som nu sker. Ingen skugga må falla på vare sig på chafissen eller vår medlem som taget sig an uppgiften som fågelmor.
Talgoxungen är äkta medan jag är något osäker på om bilden på gråsparven verkligen är den ovannämnda sparven.
Leo.
