Godmorgon Frälsning! En fet geting flyger runt och letar efter en utväg. Precis som jag. Nej tvärtom kanske? Jag letar nog efter en inväg. Åtminstone just nu. n väg in till mitt inre där jag kan vila utan oro. Om man djupt tror på Gud och på Jesus har man då alltid dem att hålla i handen? Kan jag strosa i saluhallen och välja en god ost, ljuvlig confiture och salta små rågkex med Gud? Har Gud förslag på ett fylligt, smörigt vitt vin till det? Kan Jesus hjälpa mig att plantera mina pelargoner i balkonglådan? Kan han trösta mig på natten? Hålla om mig? En del säger det. Getingen ser inte att balkongdörren står på vid gavel. Det är bara att flyga ut, accompagnera fåglarna och dricka nektar ur den stora saluhallen. Jag ser inte Gud. Jag bjuder in honom. Gör jag verkligen det? Detta låter som en längtan till frälsning. Det är det också. Men på mitt sätt. Mitt sätt som varken du eller jag eller någon kan förstå. Kanske jag själv förstår ett uns. Vad jag menar. Men jag kan inte formulera mig. Mina ord är instängda, som jag.  Jag kan börja med att ta på mig springkläderna och springa ut i skogen. Jag kan börja med att eftertänksamt vandra nedför backen och lyssna. Lyssna. Så på den platta stigen smålufsar jag. Tungt och lätt. Rullar på foten, försöker träffa trädens rotsystem. Låg tyngdpunkt. En bra och tråkig stund. Nej. Inte tråkig, bara enformig för att jag är lat, jag är bortskämd, jag håller på att ställa in mig. Där ser jag backen. Går den upp till Gud? Ja, men på mitt sätt. Jag ökar lite. Något. Nu är vilja. På krönet fäller jag överkroppen mot marken. Nacken avspänd. Armar hängande. Rotlåset på. Som jag lärt i yoga och som min kropp ber mig. Och kan naturligt. Nu känner jag livet i mig. Blodet är varmt. Jag lägger mig i parken, på trädäcket, på ryggen och ser Gud. Han skrattar bakom molnen. Jag sträcker mina händer. Tar tag i ingenting, reser mig upp och förstår lite kärlek. Femme