Titeln är ointressant. Men boken handlar om 3 syskon med familj och deras föräldrar. En familjemiddag hos föräldrarna där nu modern går ut i köket för att hämta en bricka med dryck. Hör hur barnen börjar prata om henne. Stannar då upp. Har inte mamma blivit konstig på sista tiden, sonen säger hon är så kritisk, misstänker att mamma kontrollerar honom. Hon stryker omkring som en spårhund.  Ja och hon fattar ingenting försökte förklara det här med mobilen. En 3-åring skulle fatta bättre.

Min tanke blev bara att är det inte så att när man blir äldre så tror ibland ens barn att ens liv har blivit så mycket mindre. Man hänger inte med på allt. Nej kanske det. Men man kanske inte är intresserad av all utveckling som sker. Att en keramik- eller språkkurskan vara nog så stimulenade t.ex. Jag är väl tråkig menkan inte se någon stimulans med detta tittande i mobilen. Vet en del läser nyheter. Men många sitter med något spel. 

Det är en annan tid nu. Tänk vilka helt andra möjligheter barn och ungdomar  har nuförtiden jämfört med oss. Jag minns ju när vi alla satt med morgontidningen eller en bok på pendel/buss tex. Nu är det mobilerna som gäller.

Nog känns det lite märkligt när ett 8 årigt barnbarn säger " kom farmor så ska jag visa dig hur du rensar din smartphone  och hur du hittar genvägar" . Förhoppningsvis har jag lärt honom något också...när han var mindre.

Det här med mobiler är väl både på gott och ont. Själv kan jag knapp vara utan den. Där finns alla kontakter, och bilder, även om jag för över dom på en en annan hårdisk för att inte missta dom. MEN det evinnerliga knappande på mobilen när man ska samlas vid matbordet t ex, de retar mig.  Min svägan har en låda där det står "lämna din mobil här när vi äter". Kul grej!

Egentligen vad jag menade så var det förhållande mellan föräldrar och barn med sina respektive. Uttryckte mig kanske lite oklart. I detta fall (boken) kvinnan, pensionär som vi, ville bli sedd som en människa med värde. Att det hon gjorde var också av intresse. När hon sa något så lyssna de inte utan pratade om sin firma, husköp. Hon kände som de tyckte det var bra att hon hade något att sysselsätta sig med, men vad det var totalt ointressant.

Och min fundering blev då bara är det så den yngre generationen ser oss?

Jo, Gullviva det du skriver är viktigt. Vi, den äldre generationen är en viktig kugge i familjen. 

Många höjer barnbarn till skyarna. Visst är de en höjdare! De är roliga att umgås med. Vi kan uppmuntra dem och se deras kamp för framgång. 

För min personliga del är umgänget med mina söner det som ger mig själv mest utbyte. De är de personer som jag känner best av alla nu levande. Deras sätt att tänka, agera känner jag väl igen. Det har varit i säck innan det kom i påse. Alltså det är grundat i mina egna värderingar. Jag har dem så kära!

Deras val av partner har jag all respekt för. Den relationen är bra att odla. En varm relation och visa respekt för dem hör till relationen till sönerna.

Detta talar jag om och visar så ofta jag har tillfälle. Att visa hur glad jag är för dem och deras familjer är bland det viktigaste jag gör. 

Denna allt igenom positiva inställning från min sida ger ringar på vattnet. Grunden måste ju vara en ärlig inifrån kommande värme. Då blir jag respekterad, accepterad och inkluderad. Ett stort utrymme bjuds jag på från dem alla. Det gör det också lättare, helt möjligt att leva som singel. Jag är del i ett sammanhang. Nu nöter vi inte ut trösklarna hos varandra. Vi ringer inte varje dag. Men vi finns för varandra och hör ihop.