Ett kåseri jag skrev i min ungdomm på 80-talet
--------------------------------
Kär i tunnelbanan
Fy tusan för att bli kär i tunnelbanan!
Ja, jag menar naturligtvis inte kär i själva tunnelbanan, utan kär i någon som färdas med tunnelbanan.
I mitt fall en flicka. Eller rättare sagt flickor, för det har nu hänt ett antal gånger, att jag under resa med sagda fortskaffningsmedel, mött en blick från en flicka som rört om i min mage. Hennes blick alltså, inte själva flickan, har rört om, i magen. För det är i magen den sitter nämligen – förälskelsen. Den sitter där och kuckelurar, utan att vanligtvis göra sig speciellt påmind, tills en vacker dag en flicka möter min blick på det där speciella sättet som får förälskelsen att vakna till liv.
Tre saker händer då i rask följd.
För det första förväxlar min mage förälskelse med berg- och dalbaneåkande; det suger till så där häftigt hisnande som det gör när man just nått puckeln högst upp på banan och vagnen rusar ut för det följande stupet.
För det andra passerar hela mitt liv revy inför mina inre ögon precis som det lär göra för en drunknande, dock med den skillnaden att en som håller på att drunkna ser sitt förflutna liv, medan jag ser mitt resterande liv – ett liv i fullkomlig lycka och harmoni, från det tillfälle då jag om en stund skall stiga av tunnelbanevagnen med hennes hand i min, fram till den dag då vi gemensamt, grånade och nöjda med våra liv, hämtas hem av vår himmelske fader.
Det tredje som inträffar är det som får mig, att som i början av denna berättelse, utbrista i ett ”fy tusan”. Jag regredierar nämligen. Detta fina uttryck innebär att jag känslomässigt, från att vara en vuxen, mogen och balanserad man, plötsligt åter begåvas med en tonårings, för mänskligt kontaktskapande, starkt handikappande beteenden.
Min blick blir flackande och tycks på något sätt vara omöjlig att rikta mot föremålet för min hastigt uppflammande låga. I stället vandrar ögonen runt i sina hålor och fokuserar på sådant som för tillfället är av noll och intet värde; intetsägande medpendlare, obegripliga reklamskyltar, klotter, sönderskurna säten och utanför fönstret, förbirusande tunnelbaneväggar.
Även min kropp förändras. Armar och ben börjar leva ett eget liv, och hur jag än försöker få kontroll över dem, vägrar de att anpassa sig till en pose som utstrålar ett lugn och världsvant beteende. I stället fladdrar de omkring som ett nytvättat hår utan styrsel. Min benägenhet att rodna är åter fullt utvecklad. Jag känner hettan i kinderna och förstår att, inte bara flickan med stort F uppfattar detta, utan också alla de andra de övriga passagerarna tycks stirra på mig och undra om jag just skall till att drabbas av ett slaganfall.
Det är också precis vad jag i det ögonblicket skulle se som den mest barmhärtiga lösningen på min prekära situation, men av någon anledning tycks jag klara av ett hjärta som helt avstannat, samtidigt som jag har ett blodtryck som skulle spränga en tryckluftsborr i småbitar. Jag måste vara ett medicinskt under!
Så småningom lyckas jag, med en kraftansträngning och några djupa andetag, återfå något som, kanske inte kan kallas balans, men som i alla fall jämfört med det ovan beskrivna inre kaoset, kan betraktas som en viss självbehärskning. Jag törs mig därför på vågstycket att snegla mot flickans håll och upptäcker att hon sitter där helt obekymrad och sval och språkar med en medpassagerare.
Naturligtvis, det inser jag ju nu, är hon totalt ointresserad av mig. Detta är flickan som inte behöver söka några kontakter på ett kommunalt fortskaffningsmedel. Detta är flickan som alltid har en svans av beundrare efter sig, och som när som helst, efter eget gottfinnande, kan plocka sina kavaljerer ur denna svans. Hon är för mig omöjligt ouppnåelig, och med den insikten blir jag genast mitt lugna trygga jag. För dessa för mig ouppnåeliga flickor oroar mig inte, det är de möjliga som utlöser ett flöde av adrenalin, enzymer och osedliga hormoner i min kropp och hjärna.
När flickan reser sig för att kliva av vid Fridhemsplan (själv skall jag till T-centralen) följer jag hennes sorti med det kyliga konstaterandet att en flicka med hennes utstrålning verkligen saknar all den värme och mjukhet som appellerar till mina innersta känslor.
Det är nu den verkliga katastrofen inträffar.
I dörren vänder hon på huvudet och ser på mig medan hon tycks tveka en bråkdel av en sekund innan hon tar steget ut på perrongen, och återigen uppstår berg-och dalbaneförväxlingsfenomenet i min mage och jag inser mitt fatala misstag – detta är en i allra högsta grad möjlig flicka. Den blick hon ger mig talar ett språk inte går att feltolka; möjligare får man leta efter.
Jag sitter som fastnaglad vid sätet och ser dörrarna slutas bakom henne. Tåget drar igång, och sakta försvinner flickan som jag nu vet var ämnad för mig, tonar bort ur mitt synfält och ut ur mitt liv.
Fy tusan för att bli kär i tunnelbanan!
-------------------------
Länkar till fler av mina kåserier hittar du i "Min profil". Visa profil och länkar här >
