De senaste dagarna har jag följt lite dramatik på Looduskalender om en av de svarta storkungarna från boet i Lettland.

De som följde utvecklingen där minns säkert att en av ungarna "sorterades ut" av föräldrarna. Återstod tre. Av dem blev en knuffad ur boet av en duvhök och sedermera uppäten. Återstod två (ja, visst börjar det likna 10 små n-pojkar). De döptes till Aru och Oru.

Aru skadade sig på något sätt och drogs länge med en sargad vinge. Det var tveksamt om hon skulle kunna flyga igen. Under tiden lämnade Oru boet för sin migration till varmare trakter. Pappa Karl II kom varje dag med mat till sin skadade unge. Och så småningom läkte Aru ihop och började företa kortare flygturer.

Den 17 augusti bestämde hon (ja, på något sätt har man fastställt att det är en hona) sig för att även hon migrera till sydligare trakter. Genom transpondrar har man kunnat följa hennes resa.

För några dagar sedan konstaterade man, att hon inte förflyttade sig längre. Då befann hon sig ungefär i gränstrakterna mellan Belarus (Vitryssland) och Ukraina. Transpondern rörde sig, men förflyttade sig inte. Det spekulerades över om transpondern var trasig eller om hon hade tappat den. Hon borde i vart fall inte stanna där- hon skulle inte överleva vintern där utan borde flyga ytterligare söderut.

Det diskuterades om Urmas, som "håller i" Looduskalendern, skulle ta sig till Vitryssland för att försöka ta reda på vad som hänt. "Tyvärr, inget visum, och just gränstrakterna har väldigt sträng bevakning och det krävs speciella tillstånd för att få vistas där."

Någon som "förstod sig på transpondrar" menade, att som den rörde sig, så var bäraren med största sannolikhet död. Stor sorg...

Då skickar något ett upprop på Facebook. Någon läser det, kontaktar Looduskalender. Vet precis var det är. Jag har släktingar som bor i närheten.  Samtidigt kontaktar Urmas "kolleger - ornitologer" i Vitryssland.

Denna / dessa någon drar igång en kedja av personer och myndigheter, bl.a. en Wild Life Center i närheten, som i sin tur kontaktar gränsvakterna. Får tillstånd att ta sig in i skogarna för att leta efter fågeln - eller åtminstone transpondern, som fortfarande sände ut signaler om var den befann sig.

OCH DOM HITTAR EN LEVANDE MEN SVÅRT MEDTAGEN SVART STORK MED BRUTEN VINGE!

Numera befinner sig Aru på detta Wild Life Center, har fått mat och blir omhändertagen av duktiga veterinärer. Det är sagt, att om hon äter och överlever natten, så har hon goda chanser att överleva.

Visst är det FANTASTISKT att - jag vågar säga - tusentals människor över halva Europa engagerar sig i en ung, svart stork från "vårt" bo i Lettland!

En sådan rörande historia. Och jag som börjar gråta så fort något är det minsta sorgligt.

Du talar väl om hur det går? 

En fantastisk historia, Raniva! Tack för att du delger oss den.

Hoppas den får ett lyckligt slut. Alla dessa människors hängivna insatser är i sig goda nyheter och en hjärtevärmande berättelse. Vilket häpnadsväckande engagemang!

Tack Raniva!

Det här var en väldigt  trevlig nyhet och så fint återgiven.

                                        -o-

Rent allmänt är det känt att bortfallet av unga fåglar är störst första levnadsåret. Detta gäller oavsett art. Ganska naturligt egentligen det är så mycket "första gången" i en nyflygen fågelunges liv. En vetenskapligt gjord hade följande exempel. Normalkullen i ett bofinksbo är fem ungar. Av dessa överlever 1 - 2 ungar första året. (Egentligen stod 1,5 ungar men det begriper vi alla att en halv unge med en vinge och ett ben får det jättejobbigt.)

Leo.

Det är både fantastiskt och rörande. Tack Raniva för att du berättade detta. Hoppas att det slutar lyckligt för denna olycksdrabbade svarta storkunge.

Tyvärr klarade inte lilla Aru strapatserna utan gav upp andan. Hon var tydligen väldigt svag, när dom hittade henne. Nu flyger hon högre än någonsin, sin brutna vinge till trots. Hennes bror Oru befinner sig tydligen i Turkiet. Hoppas han släpper en STOOOOOR blaffa i huvudet på Erdogan.

Ja, alla har sin uppgift i livet och Aru fick bidra med att hjälpa så många människor få utlopp för sin omsorg och kärlek till en liten skadad storkunge. Ingen lever förgäves och ingen försvinner härifrån obemärkt, varken djur eller människor, tycks det! Även Oru har en uppgift och jag tänker som du, Raniva.