På min vanliga långpromenad idag i de djupa göingeskogarna kom jag att tänka på Hjalmar Gullbergs dikt. Men tiderna är annorlunda och jag vill helst inte möta någon............

Om i ödslig skog                                                                                                                                                                                                       ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Den här dikten har då och då dykt upp i mitt minne och fått mig att tänka på hur olika vi reagerar inför möten i olika situationer.  När jag är på besök hos vänner i en norrländsk by, där det är gott om skog och ont om människor hör det till seden, som det står i dikten, att stanna till, växla några ord och gå vidare även om man inte känner personen.

I mina egna skogar längre söderut i landet ser jag på dem jag eventuellt möter som någonting störande, någonting som avbryter mig i mina tankar och inkräktar på min frihet.  Dessutom tvingar de mig att se efter om det är några som inte borde vara där. 

Ingen människa är en Ö som det heter, alla är vi beroende av varandra.  Var vi än möter en människa och i ögonblicket 

Vi, som mötas några korta stunder;
barn av samma jord och samma under
på vår levnads stormomflutna näs...
Skulle kärleklöst vi gå, och kalla...?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.

Verner von Heidenstam

Visst betyder dom där små ögonblicken mycket, när vi ger varann ett leende, en nick, en blick... På bussen, i affären, när vi stöter ihop på gatan...

Gav en komplimang till en dam på bussen i går. "Vilken vacker mössa och matchande jacka! Jättesnyggt!" Jag trodde hon skulle krama ihjäl mig... "Du har räddat min dag!" var svaret jag fick. Kostade ingenting!

För att ingen skall tro att jag är en människohatare villl jag tillägga att mitt förra svar gällde möten i skogen. I vardagslag, i civiliserade trakter, gläds jag åt de tillfälliga mötena och de enkla ordutbytena.

 När man blir äldre och inte rör sig så mycket ute är kanske dessa små ord enda gången på dagen man talar.  Min hund fungerar som katalysator.  Inte bara barn frågar om de får klappa utan många vuxna stannar till, säger något om hunden och sedan kan man växla några om om vädret, halkan eller vad det än är.