I en annan tråd talade vi om att hantera sina minnen. Minnen är väsentliga i vår värld, det är genom minnen vi skapar en ordning. Utan minnen kan vi sägas leva i ett tillstånd att som fåglarna, i musikstycket av Laurie Anderson, flyga runt, runt, utan någon förankring i världen.

Ack ja - det flygga minnet. Utan boplats eller föda...

gunnila skrev:

Ack ja - det flygga minnet. Utan boplats eller föda...

Ja, om man skall vara lite rolig så är ju demens ett sätt att slippa känna obehagliga minnen. Då är människan frikopplad från minnet och flyger i luften.

En period på 80-talet arbetade jag på en låst demensavdelning (som kurator) och samtliga patienter var s k uppegående, man tog emot just den gruppen. De handlade om  demens av olika grader i hög ålder, inte alzheimer. Det jag fick med mig var kunskapen om att många patienter visst hade minnen men oftast från mycket långt tillbaka. En mycket gammal -och mycket liten dam brukade vandra i korridoren och ofta tog hon min hand, som en liten flicka skulle göra, gick med mig till expeditionen. Hon brukade ofta tala om sina pappa som "är den starkaste i hela världen" och jag förstod att han var mycket levande för henne. Hon mindes alltså en tid ca 80 år tillbaka i tiden. Däremot var hennes närminne nästan borta. 

Jag kom också ihåg patienter,  i andra sammanhang,  med begynnande demens där ångesten kunde slå till eftersom de själva kände att något var på tok. Det var otäckt att se hur plågsamt detta tidiga demenstillstånd kunde te sig. 

Jag tycker att Laurie Andersson är helt fantastisk och hon tar upp ett filosofiskt tema på ett mycket poetiskt sätt. Hon säger ju i princip att utan ett mänskligt minne ingen mänsklig tillvaro. Minnet är världens första plats. 

Jag hade tänkt lägga upp denna tråd i rummet för musik, för Laurie Andersson är min favorit. (Många skyggar för att tänka filosofiskt, men i hennes version kan nog fler bli intresserade. Hon skrev om sin fars död på ett mycket vackert sätt. "Det var som ett helt bibliotek brann upp."