Om jag berättat om dett förut ber jag om tillgift. En händelse lika naturlig som julafton fastän mera dramatisk. Vad jag med denna omskrivning egentligen vill berätta är dagen då ”mina” tornseglares barn gav sig ut i lufthavet d v s i går.
I huset jag bor i har vi en koloni på c:a 15 par tornseglare, ni som undrar är det de fåglar som förr allmänt kallades tornsvala. I går när jag drack påtår på balkongen hörde jag först den speciella ”svirren”, som betyder ”ger er ut nu ungar det blir inte mera mat i boet”. Föräldrafåglarna flyger an mot boet gång efter annan men vänder någon dm från ingången. Så går tjatet och jag har lärt mig att först på em ger sig utsvultna ungar av. Nästan varje år är det alltid någon som störtar och hamnar flaxande på gräsmattan. Då har jag att gå (förr sprang jag) ut och göra det obligatoriska uppkastet. Ofta är det det enda som behövs en andra chans. På bilden ses en nyligen störtad unge men som flög iväg efter uppkastning (menar uppkastning i ordet rätta betydelse). Den unge som landar är dödsdömd och blir katt-, trut- eller kråkmat.
En gång var det omöjligt att få iväg en unge. Efter några dagars omvårdnad och bollar av skrapat kalvkött gav sig även den iväg.
Det var tidigt detta år. Har noterat medium av augusti tidigare. Mattillgången har varit bra och förmodligen inga påfrestande tider av dvalasömn. Djupa lågtryck och regn är inte bra för tornseglares jakt på födan d v s luftplankton.
I dag inte en enda seglare på himlen här. Lite tomt är det allt, det var kul att se dem jaga fram i flock mellan husen med sitt typiska ringande dridri. Snart är de i södra Afrika jagande små spindeldjur i lufthavet där.
Hur det gick i går? Inte en enda unge att få hjälpa med uppkastning
Om HSB vill, d v s låter bli att täta vid takfoten, tornseglarna vill och jag får hänga med år till syns vi sista dagarna i maj 2020. Välkomna åter ni lufthavets härskare.
