Min son har tre barn, tre pojkar. De är 5,8 och 10 år.

Mellanpojken är problemet. Han var jobbig på dagis och mamman tyckte att lärarna inte förstod honom.

Nu går han i andra klass och vill inte vara i skolan, han smiter, skriker och får ofta sitta i ett eget rum.

De har haft flera möten med lärare och pedagoger. En lärarna nämnde Adhd,  men det tror inte föräldrarna på. Mamman är socialpedagog.

Nu har pojken sagt i skolan att han ska sticka kniven i dom.

Ikväll när jag pratade med min son sa jag: Säger han så en gång till så.....ta tag i honom och säg: Sådär får du aldrig säga mer!

Han ska bli rädd och förstå att det är fel!

Detta tyckte min son inte om.

Jag har alltid tyckt att allt ska vara så pedagogiskt och psykologiskt i denna familjen och känts spänt att vara där.

Nog måste föräldrar tala om hur livet går till? Lära sej rätt och fel och ibland "sätta ner foten"

Vad tycker ni? 

Håller absolut med dig! Klart föräldrarna måste säga till sin son att detta är fel! Kanske ändå att en utredning borde göras så att man får svar på varför gossen beter sig som han gör? Om han får en diagnos kommer han förmodligen att bli behandlad på ett annat sätt (och även få behandling).

Självklart har TL rätt! (Detta kan bli en väldigt dyr läxa för både ditt BB och föräldrarna i framtiden.)
Undrar om det inte "sticker i ögonen", att behöva erkänna sådana problem i just en sådan familj.

Hoppas att det reder upp sig!  / Des

Anonym skrev:

Självklart har TL rätt! (Detta kan bli en väldigt dyr läxa för både ditt BB och föräldrarna i framtiden.)
Undrar om det inte "sticker i ögonen", att behöva erkänna sådana problem i just en sådan familj.

Hoppas att det reder upp sig!  / Des

Jo Desirée, det är just så, de vill inte gå på utredning när mamma själv är så utbildad. Jag som är spontan och glad passar inte in, så är min känsla.

allt ska analyseras och min son vågar nog inte säga till, tyvärr.

Att vara profisonell i sin yrkesroll är en sak -att vara mamma är något annat .Låter som gossen testar gränser och hoppas på en naturlig men kanske inte så pedagogisk reaktion.Tror att en rejäl utskällning  el. kram tar bättre än en analys och en pedagogisk respons.Att ständigt analysera är att göra barnet till objekt och ett känslomässigt avståndstagande.Det finns många privata mottagningar att gå till om man känner motstånd mot att gå till bup.Efter  ett yrkesliv som socialpedagog kan jag intyga att på de ställen jag arbetat har sekretessen varit hög.

Grabben har helt klart någon slags lättare störning, men det kan vara klokt att vänta lite med en undersökande uppföljning. Det kan vara något mamman är medveten om.

Det här problemet har trådläggaren belyst för några år sedan. Känner igen det från sajten.

Det kan nog vara mycket kränkande för mamman att ha ett barn med en eventuell diagnos och därför försöker hon tala bort det hela. 

Anonym skrev:

Det här problemet har trådläggaren belyst för några år sedan. Känner igen det från sajten.

Onödig kommentar!

Ber om ursäkt för min kommentar. Men jag har läst precis samma sak och samma åldrar  där mamman är socialpedagog på denna sajt för några år  sedan.även om  man nu är anonym i innersta rummet så skall det väl vara seriöst anser jag. Ber om ursäkt för minna kommentarer ifgen.

Grabben behöver inte skällas ut. Han verkar ropa på uppmärksamhet. Ge honom den med att se honom och ge mera kontakt och tid. Han är ett mellanbarn och då kan det bli så.

Anonym skrev:

Ber om ursäkt för min kommentar. Men jag har läst precis samma sak och samma åldrar  där mamman är socialpedagog på denna sajt för några år  sedan.även om  man nu är anonym i innersta rummet så skall det väl vara seriöst anser jag. Ber om ursäkt för minna kommentarer ifgen.

Herregud, det spelar väl ingen roll. Det kan väl komma nya problem i denna familjen eller kan man behöva fråga en gång till.