För flera decennier sedan fanns en man i Åhus som hette Per Jönsson. Till skillnad från många andra i Åhus var han inte ålafiskare utan sillahandlare. Han kallades därför ”Silla-Per”. Elaka tungor kallade honom ibland ”Silver-Per” därför hans kläder tycktes vara täckta av silver. I verkligheten var det sillafjäll som glänste som silver. Silla-Per hade en gammal skraltig lastbil som han varje dag körde sill i mellan Åhus och Kristianstad. På den tiden var vägen mellqan Kristianstad och Åhus i bedrövligt skick. Sprickor, hålor och knudor gjorde Silla-Pers färd skakig och obekväm. Det var inte bara hans gamla lastbil som skakade sönder. Silla-Pers gamla kropp skakade också nästan sönder och samman.
Nu hör det till saken att Silla-Per var hällörad, en gudfruktig man alltså, och en dag knäppte han sina händer och bad till vår Herre:
”Herre” sa han, ”Du som är allsmäktig, Du som kan uppväcka de döda, som kan få de blinda att se, de döva att höra och de lama att gå, Herre, kan inte Du jämna den här vägen så att min bil och jag själv kan åka jämnt och fint. Jag har också hört att man nu har något som kallas asfalt. Kan Inte Du, Herre, lägga fin asfalt på vägen.”
Vår Herre, som fann behag i Silla-Per, svarade honom och sa: ”Min son, jag sysslar icke med så världsliga saker som att asfaltera vägar. Men, eftersom Du är en gudfruktig man, så skall jag uppfylla en önskan till dig. Finns det något som tynger ditt sinne, som oroar din själ, så skall jag gärna hjälpa dig att få frid i sinnet”.
Silla-Per tänkte länge och sedan sa han:
”Herre, jag är en gammal man, som funnit ro i det mesta, men det är en sak
som ständigt har plågat mitt sinne.”
”Jaså”, svarade vår Herre, ” vad är det ?”
”Jo,” svarade Silla-Per, ” jag har aldrig förstått mig på kvinnor. Det skulle jag gärna vilja göra.”
En lång tystnad följde, sedan hördes Herrens röst:
”Ska det vara asfalt ända till Kristianstad..?”
