Häromdagen hälsade jag på en gammal man som inte kunde prata och inte fick några besök.Han var hänvisad till sin mega-tv, papperstidningen, tidskrift och vårdpersonalens regelbundna besök på rummet.Dessa handlade alltid om att dricka kaffe, ta en rulltårta, äta mat, gå och lägga sig eller duscha.

Själv har jag en längre tid önskat mig tillbaka till den tid då jag hade skvallerkompisar som jag kunde sitta och ha ändlösa samtal om livets vedermödor och glädjeämnen med.

Ett tag hade jag en mailkompis som var just sådan att varje dag började med en lång betraktelse över den förflutna händelsegången och förväntningar på  framtiden.

Allting fick plats i dessa konversationer och jag känner stor saknad efter dessa skvallerkompisar där jag alltid hade samma värde oberoende av fram- eller motgångar.

Är det någon som känner igen sig?

Javisst, jag har några sådana som jag kan skvallra med och det är skönt att få prata bort en stund sen känns det inte så ensamt längre

. ????

När man skvallrar är det viktigt att tänka på vem man är, i vilket syfte man svallrar och med vem man skvallrar.

Är man entreprenör eller annan som har eller ingår i  en verksamhet som ska skötas, ska man inte svallra om dem som ingår i verksamheten och samtidigt lämna ut dessa individers personuppgifter.Däremot kan man tänka sig skvaller som hänför sig till principer eller exempel utan att man  prisger en namngiven person.

Det är ett vanligt sätt att söka råd och bekräftelse på.

Appropå skvaller: 

Min rektor,som höll "morgonbön" på min tid sa om sin egen ungdom: " Vi skvallrade aldrig, vi pratade själar" och det ligger någonting i det, när det handlar om att diskutera sina tillkortakommande i sina relationer t.ex.

Om någon skvallrar med mig, på ett negativt sätt, så förstår att jag att denna någon också skvallrar om mig på ett negativt sätt med någon annan. Det är skvallrets dilemma som gör att det i längden inte är konstruktivt. 

Jag tycker det är svårt att skvallra positivt när någon gjort negativa ting.Det tycker jag är svårt.Jag har ju då behov av att prata om det negativa som har blivit gjort.

Samtal som är självreflekterande är bra, men skvaller är en avkoppling för stunden men leder i längden ingenstans.

Jag har aldrig kunnat sitta o prata/skvallra i telefonen längre stunder. Blir irriterad av att inte kunna avsluta samtal som inte leder någon vart. Har en bekant som kan konsten att prata o prata om just ingenting och som jag inte kan avsluta samtalet med. Är rädd för att såra henne. Jag ringe
r aldrig upp hennevilket hon påtalat några gånger. Känner mej skyldig. Jag är väl tråkig. Har aldrig något att berätta. Om jag nämner något som vi gjort så vill hon höra detaljer. Såååå tråkigt! 

Det är väl så att bekanten är ensam och att detta är ett sätt att umgås för henne vilket inte alls är ovanligt.

Om du inte vill prata med henne och aldrig ringer upp och tycker hon är tråkig så gör du en god gärning genom att säga att ni avslutar kontakten så slipper bekanten att ha förhoppningar om både vänskap och förändring och du slipper nedvärdera hennes beteende.

Det här med bekanta som vill prata länge i telefon är det många som känner igen. Jag har en väninna som vill prata länge och ibland blir det ett "skvallrande" som inte leder någon vart. Det har gjort att jag drar mig för att ringa henne om jag inte vet att jag kan sitta i telefon en timme eller så. Det är inte så att hon är tråkig, i början av samtalet har vi oftast en hel del roligt att tala om men sen kommer hon hela tiden in på andra saker, kanske sånt som vi talat om många gånger tidigare. Hon kan liksom inte avsluta samtalet. Numera är hon änka och ganska ensam men det var samma sak när maken levde. En gång kom han hem under samtalet och hon utbrast: och här sitter jag och sladdrar"! 

Numera ser jag till att ha tid när jag ringer henne, och tid har jag ju mer av som pensionär jämfört med tidigare i livet. Och om hon ringer så ber jag att få ringa henne senare om jag vet att jag inte kan prata länge. Mellan varven håller vi kontakt via SMS. 

Anonym skrev:

Det här med bekanta som vill prata länge i telefon är det många som känner igen. Jag har en väninna som vill prata länge och ibland blir det ett "skvallrande" som inte leder någon vart. Det har gjort att jag drar mig för att ringa henne om jag inte vet att jag kan sitta i telefon en timme eller så. Det är inte så att hon är tråkig, i början av samtalet har vi oftast en hel del roligt att tala om men sen kommer hon hela tiden in på andra saker, kanske sånt som vi talat om många gånger tidigare. Hon kan liksom inte avsluta samtalet. Numera är hon änka och ganska ensam men det var samma sak när maken levde. En gång kom han hem under samtalet och hon utbrast: och här sitter jag och sladdrar"! 

Numera ser jag till att ha tid när jag ringer henne, och tid har jag ju mer av som pensionär jämfört med tidigare i livet. Och om hon ringer så ber jag att få ringa henne senare om jag vet att jag inte kan prata länge. Mellan varven håller vi kontakt via SMS. 

Rätt så!