För oss som följt naturkamerorna i Baltikum.

Det glesnar i de olika fågelbona. Råkade titta idag då den större skrikörnens unge gav sig iväg. Tänk vad många fantastiska saker jag fått uppleva sittande i en skön stol och bara glo. En natt när jag lyssnade på nattsångare i vassruggen kom en stor präktig snok simmande. Vid bäverhyddan ser jag förutom en och annan bäver även nutria/sumpbäver. Den mindre skrikörnsungen, som sågs döda sitt syskon, är när som helst beredd att lämna boet. De två kvarvarande svarta storkungarna verkar också klara att ge sig av. Då har jag inte nämnt fiskgjusarna som är så kul att se på när de äter inälvorna ur en läskig gädda.  Det jag personligen fann mest intressant var att se nattskärrans häckning och vilken prestation att hitta denna så välkamoflerade fågel.

Nu har vi bara att genomlida en höst och vinter innan dessa nätter vid kamerorna börjar.

Leo.

Ja , nu behöver vi inte oroa riktigt lika mycket längre. Nästa oro blir till våren, först om föräldrarna kommer tillbaka för att häcka, kommer dom att återförenas eller blir det nya parkonstellationer...

Jag minns det som en ganska dramatisk säsong. Det började med dom små ugglorna (kakk), med fem ägg, varav ett inte kläcktes, en unge dog vid späd ålder, en lämnade boet, och dom två kvarvarande svalt ihjäl, eftersom föräldrarna plötsligt inte längre dök upp med mat. Riktigt plågsamt att följa.

Sen var det lite "cainism" bland skrikörns-ungarna; en unge i vardera boet fick sätta livet till under syskonets näbb. Hos dom svarta storkarna kom inte Karl tillbaka, men Kati uppvaktades snart av en yngre, stilig(are) herre, mycket flitig bobyggare och så småningom även matleverantör. Dom fick fyra ägg, varav en unge en "städades ut" av föräldrarna. Av kvarvarande tre blev en skuffad ur boet av en duvhök och blev uppäten.

Bland fiskgjusarna dök aldrig Ivos gamla flamma, Irma; upp - hon ersattes av Iiris, och där verkar det ha blivit full pott med tre flygfärdiga ungar. I det andra boet gick ett ägg förlorat, och en nästan fullvuxen unge föll offer för en duvhök.

Riktigt så blodigt var det inte i Lettland. Två fina, fullvuxna ungar i örnboet, för att inte tala om GLÄDJEN hos Kauko (den svarta storken där), när Gaja så småningom dök upp, om än för sent på säsongen för att leda till häckning. Fiskgjusen Teo fick uppleva en ensam säsong, eftersom inte Tina behagade infinna sig, men det har förekommit en ung hona där, som han stötte på och matade flitigt med fisk, så hon kanske "ställer upp" nästa säsong.

I Holland har vi i två säsonger sett kajornas närmast misslyckade häckningar; i år helt saboterad av den hämndlystna tornugglan, även det en blodig föreställning.

Ett annat tornugglepar håller just nu på att lägga sin tredje (!!!) omgång ägg för i år. Första vill jag minnas gav två ungar, andra blev det hela sju ägg, som resulterade i fem numera utflugna ungar, och senast jag kollade hade dom fem ägg i boet. Som sagt, tredje omgången. Tydligen inga barnbegränsningslagar i tornuggle-världen.

Hos skedstorkarna, likaså i Holland, var det några ungar som trillade ur bona på löpande band. Men jag måste säga, att dom bona var inte mycket att hänga i julgranen - glesa och ostadiga verkade dom vara.

Dom vita storkarna där hade fem ägg, om jag minns rätt, en den sista kläckta ungen gav upp ganska tidigt, och även där blev den näst minsta utsorterad av föräldrarna.

Och sen hade vi ett bo med fem stycken ljuvliga små starungar, varav två blev bortrövade av "någon kloförsedd tass", förmodligen en iller.

På looduskalender har jag sett en liten videosnutt, där en bäver blir träffad av ett fallande träd. Olycksfall i arbetet...

Har jag glömt någon?

Hej o nej Isa. Syskonmord bland rovfåglar är ganska vanligt. Utan att veta det till hundra har jag en känsla av att ju större fåglar t e x örnar är uppfödningen av en unge mycket påfrestande. Det kanske ska ses som ett reservägg/unge om något hände den förstfödde. I en vetenskaplig tidning stod en intressant artilkel om just detta med "syskonmord". Vid överskott på föda utlöses ej  eleminering av syskon. Jag vet att t e x havsörn kan få flera ungar på vingarna. Artikelförfattaren hävdade att i viss ålder är ungarna känsliga för ej regelbunden matning. De gånger jag sett detta har det varit dunungar. Fjällugglan  kan ju ha upp emot tiotalet ungar ett bra lämmelår medan den helt hoppar över häckningen när det är dåligt med fjälllemmel. Det gäller att inte lägga för starka moraliska värderingar på detta hemska hantverk /näbbverk.

På tal om ämnet som sådant såg jag just nu att den mindre skrikörnsungen lämnat hemmets "trygga" värld.