... ur den bistra verkligheten.

En vän till mig, västgöte av födsel och ohejdad vana, berättade följande lilla episod

Varje sommar brukade släkten samlas vid familjens (på hustruns sida) sommarställe modell större, i Stockholms Skärgård någon vecka eller så. Barnbarnen fick träffa sina nästkusiner, eller tremänningar, som man säger på vissa håll, bekanta sig och leka med dem.

Litet barnbarn, flicka på ca 3 år kommer och säger

-          Morfar! Dom pratar konstigt här. Dom säger ”gres” när dom menar ”gräs”, men när jag säger ”gres”, så påstår dom att det heter ”gris”.

Mera språkförbistring.

Det fanns en gång en tid, då människor kunde resa fritt, korsa gränser utan att behöva tänka på karantän och virustester. En gång under den tiden, för länge sedan, arbetade jag på ett bankkontor. Det kom in en engelsktalande herre en dag, gick fram till min kollega, Roffe, och förklarade, att han ville öppna ett bankfack. Roffe var gammal i gamet och ägnade sig i allmänhet åt mera kvalificerade ärenden, men han tyckte, att det här kunde vara en lämplig uppgift för vår tämligen nyanställda aspirant Lisa..

 - Lisa, den här kunden vill öppna ett bankfack. Du kan väl hjälpa honom med det! Han pratar bara engelska.

Rara, positiva, hjälpsamma, alltid glada Lisa trippade fram till kunden.

 - How do you do, sir! I am Lisa. I'll be happy to help you. Just show me your leg, and I will get a blanket.

Kunden såg väldigt fundersam ut. Undrade varför han skulle visa sina ben och vad det var för en filt hon pratade om. Han skulle just fråga, men Lisa var redan på väg att hämta den där blanketten, när hon vände sig om. Avfyrade ännu ett av sina blixtrande leenden och frågade:

 - Do you want a big fack or a small fack, sir?

Just då råkade jag tappa något attribut på golvet, så jag var tvungen att krypa ner under skrivbordet. Där mötte jag Roffes blick; han låg under sitt skrivbord och vred sig i skrattkramper.