I dag var det dags en sista tur till kära hållplatser i naturen. Första veckan i oktober är sedan några år tillbaka dags för årsfinal. Inte för att sevärdheterna plötsligt tar slut eller bortflugna utan fastmer för min egen bekvämlighet. Förr kunde jag stå böjd över tubkikaren och huttra långt in i november. Det är för lätt och bjuder ej på motständ att bli bekväm. Dessutom har jag blivet "fuskskådare". Istället för ljummet termoskaffe och skadade bullar hämtar jag nybryggt kaffe vid källan d v s min kaffemaskin och slår mig ned framför datorskärmen. Visst jag har fått uppleva saker som jag bara kunde drömma om för några år sedan. Ruvande havsörn, långbenta svarta storkar, slarvig duvhöksmamma, tråkiga händelser i pilgrimsfalknästet samt inte minst gjusar där dagens rätt alltid var färsk fisk. Trots allt lite fuskigt är det ....
Torkan förändrade allt detta år. Utsikten från vissa fåtgeltorn liknade förtorkad savann och känslan av att det snart skulle komma en flock uttorkade gnuer infann sig. Våren och sommaren bjöd ej på noterbara fynd.
Nåväl det var dagens finalpass jag skulle kungöra. Som vanligt blev det tornen väster om Sjöbo samt Fyledalen som jag visiterade i dag. På väg dit skrämde jag upp en tornfalk vid dikeskanten och den fladdrade kusligt nära motorhuven för ett ögonblick. Att det var flyttider var tydligt då jag fick se en stenfalk på en stolpe. Några kvardröjande starar, en blå kärrhökshona på flytt, massor med blandflockar av finkar guppade fram över gul stubbåker. Stannade vid en bokskog och sökte efter bergfinkar men för gäves.
Nu är termosen diskad, tubkikaren gömd i klädkammaren och årets naturminne både verkliga och skärmbildsserverade är lagarde hårddisken över axlarna.
Leo.