En liten fågel flög undan vintern söderut. Den hade startat sent så kölden gjorde vingarna styva och farten saktade av hela tiden. Till slut slog fågeln kall och styv ner på ett fält. En ko gick förbi och släppte sin bajskaka rakt på den lilla fågeln. Det värmde och den lilla fågeln började kvickna till. Efter en stund hade den lilla fågeln det varmt och skönt och började kvittra glatt. En katt gick förbi och hörde den glatt sjungande fågeln. Katten krafsade i skiten och fick fram den lilla fågeln och käkade upp den.
Av denna historia kan vi lära följande:
1. Alla som slänger skit på dig är inte dina fiender.
2. Alla som gräver fram dig ur skiten är inte dina vänner.
3. När du har det varmt och skönt är det bäst att hålla käften!
En större kärlek
Vilket det planerade målet för granaterna än må ha varit, så landade de i ett barnhem som drevs av en grupp missionärer i den lilla vietnamesiska byn. Missionärerna och ett eller två barn dödades på fläcken och ytterligare några barn sårades, däribland en flicka som var ungefär åtta år gammal.
Människor från byn begärde läkarhjälp från den närbelägna staden, som hade radiokontakt med de amerikanska styrkorna. Slutligen anlände en läkare och en sköterska från den amerikanska marinen i en jeep. De fastställde att flickan var den som var allvarligast skadad. Utan en snabb insats skulle hon dö av chock och blodbrist.
En transfusion var absolut nödvändig och för detta krävdes en blodgivare med rätt blodgrupp. En snabb test gav vid handen att ingen av de amerikanerna hade rätt typ av blod men att flera av de icke sårade barnen hade det.
Läkaren talade lite vietnamesiska och sköterskan lite franska. Med förenade språkfärdigheter och mycket teckenspråk försökte de förklara för sina unga, skrämda lyssnare att om de inte kunde ersätta lite av det blod flickan förlorat skulle hon med all säkerhet dö. Sedan frågade de om någon var villig att lämna blod för att hjälpa henne.
Deras förfrågan möttes med en storögd tystnad. Efter några långa sekunder kom en liten hand långsamt och tvekande upp, föll ner igen och räcktes upp på nytt.
”Åh, tack så mycket”, sa sköterskan på franska. ”Vad heter du?”
”Heng”, svarade pojken.
Heng lades snabbt på en sovmatta, hans arm tvättades med sprit och en nål stacks in i hans blodåder. Under hela denna provning låg Heng stel och tyst.
Efter ett ögonblick gav han emellertid ifrån sig en skälvande snyftning och täckte snabbt ansiktet med den fria handen.
”Gör det ont, Heng?” frågade doktorn. Heng skakade på huvudet men efter ytterligare några ögonblick bröt en ny snyftning fram, och på nytt försökte han dölja att han grät. Läkaren frågade igen om nålen gjorde ont och Heng skakade omigen på huvudet.
Läkarteamet var bekymrat. Någonting var uppenbarligen galet. Just då anlände en vietnamesisk sköterska för att hjälpa dem. Hon såg hur betryckt den lille var och talade mycket fort med honom på vietnamesiska, lyssnade på hans svar och svarade med lugnade röst. Efter ett ögonblick slutade den lille patienten att gråta och tittade frågande på den vietnamesiska sköterskan. När hon nickade spred sig ett uttryck av lättnad över hans ansikte.
Sköterskan tittade upp och sa lugnt till amerikanerna: ”Han trodde att han höll på att dö. Han hade missförstått er och trodde att ni hade bett honom att ge allt sitt blod så att den lilla flickan skulle kunna leva.”
”Men varför skulle han vara villig att göra det?” frågade sköterskan. Den vietnamesiska sköterskan upprepade frågan för den lille pojken, som svarade: ”Därför att hon är min vän.”
(Från boken: Konsten att leva av H. Jackson Brown, Jr.& Rochelle Pennington )
Kungens gåva
Det var en gång en ung man som räddade livet på en kung. Kungen frågade vad den unge mannen ville ha som belöning. Och den unge mannen svarade att han ville ha mer land till sin gård. Kungen lovade då att den unge mannen skulle bli rikligt belönad. Han sa, ”du får så mycket land som du orkar springa över utan att du stannar. När du stannar så innebär det också gränsen för din belöning är nådd.” Den unge manen blev glad åt en så generös gåva och började springa.
Han sprang och sprang utan att stanna. Han viste ju att när han stannade så var storleken på gåvan bestämd. Han höll på ett dygn, två dygn tre dygn. Han kom till vackrare och mer bördiga marker och han tvingade sig själv att fortsätta för att nå längre. Tillslut efter fem dagar faller han till marken, utmattad till den grad att han förlorar livet. Den enda mark han slutade med består av en yta på två meter gånger en halv meter. Två meter under jorden.
ATT DÖMA
Det var en gång en gammal man som bodde i en by. Han var väldigt fattig, men till och med kungar avundades honom hans vita, vackra häst. Många hade erbjudit sig att köpa hästen, men mannen hade alltid nekat.
En morgon upptäckte mannen att hästen inte stod kvar i stallet. Hela byn kom och beklagade sig hos mannen. "Vilken dåre du har varit! Du kunde ha sålt hästen, så hade du nu haft lite pengar att leva för under slutet av ditt liv. Nu har hästen blivit stulen, och du har varken pengar eller häst. Vilken olycka!"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Det är det enda vi vet säkert, allt annat är bedömningar. Om det är en olycka eller välsignelse, vet vi inte än, för det vi ser är bara ett fragment av livet. Vem vet vad som händer sedan?"
Folket i byn skrattade åt mannen. Han hade alltid ansetts som lite annorlunda, lite tokig, och nu hade de fått beviset. Men femton dagar senare återvände hästen plötsligt. Han hade inte blivit stulen, han hade rymt ut i vildmarken. Nu kom han tillbaka, tillsammans med tolv andra vita hästar, lika vackra som han själv.
Folket i byn samlades förundrade. "Gamle man, du hade rätt. Det var sannerligen ingen olycka att din häst försvann. Vilken välsignelse det visade sig vara!"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min häst har återvänt. Om det är en olycka eller välsignelse vet vi inte än. Om du läser ett enda ord i en mening, hur kan du då bedöma hela boken?"
Den här gången skrattade byborna inte åt mannen, men inom sig visste de att han hade fel. Han hade ju nu tretton vackra hästar att glädja sig åt.
Den gamle mannens son började träna vildhästarna, men bara efter en vecka föll han av en av vildhästarna och bröt benet.
Folket i byn samlades igen. "Tänk, du hade rätt! Det var sannerligen en olycka att dessa hästar skulle komma i din väg. Nu har din ende son brutit benet, han som tjänade pengar för er båda. Nu är du fattigare än någonsin"
Den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Det enda vi vet är att min son har brutit benet. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Ett enda penselstreck är inte nog för att bedöma hela tavlan."
En månad senare blev det krig i landet, och alla unga män i byn tvingades gå med i armén. Men den gamle mannens son undslapp, eftersom hans ben var skadat.
Folket i byn samlades hos den gamle mannen. "Du hade rätt, att din son bröt benet visade sig vara allt annat än en olycka. Han är förvisso fortfarande skadad, men han är i varje fall kvar hos dig. Vilken välsignelse! Vi kanske aldrig får se våra söner igen."
Och den gamle mannen svarade: "Det kan vi inte veta. Allt vi vet är att era söner tvingats gå ut i krig och att min son är här. Om det är en olycka eller en välsignelse vet vi inte än. Döm inte, då stelnar sinnet. Det enda vi vet är att livets väg är oändlig. En väg når sin ände, en annan väg har bara börjat. En dörr stängs, en annan öppnas. Du når toppen - det finns en högre topp någon annan stans. Livet är en resa. Vad som väntar bakom kröken vet bara den som går vidare
TVÅ SÖNER
Det berättas om bonden Fleming, som en dag var ute på fältet och arbetade som vanligt, att han plötsligt hörde någon ropa på hjälp. Han släppte genast allt han hade för händer och sprang i riktning mot ljudet. Alldeles bredvid fältet fanns ett djupt träsk, och det var därifrån ropen på hjälp kom.
Mycket riktigt. När Fleming kom fram till träsket hittade han en skräckslagen pojke som kämpade för sitt liv. Fleming fick anstränga sig till det yttersta, men lyckades till slut dra upp pojken ur träsket.
Nästa dag körde en praktfull vagn in på bondens gård. En elegant adelsman klev ur och presenterade sig som far till pojken vars liv Fleming räddat.
"Jag står i djup tacksamhetsskuld till dig", sa adelsmannen. "Därför vill jag ge dig en summa pengar i belöning".
"Nej, jag kan inte ta emot någon belöning för det" svarade Fleming. " Jag gjorde bara vad varje medmänniska skulle ha gjort"
Just då dök Flemings son upp på gårdsplanen. "Det här är min son Alexander", förklarade bonden stolt.
"Då har jag ett förslag", sa adelsmannen. "Låt mig ta hand om din son och ge honom en bra utbildning. Om han är det minsta lik sin far kommer han att växa upp till en man som du kan vara mycket stolt över."
Och så skedde också. Flemings son tog sin examen vid St Mary´s Hospital Medical School i London. Han kom senare att bli känd som sir Alexander Fleming, mannen som upptäckte penicillinet.
Några år senare insjuknade adelsmannens son i lunginflammation. Botemedlet? Penicillin.
Adelsmannens namn? Lord Randolph Churchill. Hans son? Winston Churchill.
Motivation
Livets lektion 1:
Det var en gång en flock grodungar som skulle arrangera en löptävling. Målet var att nå toppen av ett högt torn. Många grodor hade samlats för att följa loppet och heja på deltagarna. Så gick starten...
Ärligt talat! Ingen av åskådarna trodde på att grodungarna skulle klara av att nå toppen av tornet. Man hörde bara kommentarer som:
" Åh, vilket kväkande!! De kommer aldrig nå fram" eller "Inte en chans att de lyckas, tornet är alldeles för högt!"
Grodungarna avbröt loppet, en efter en....
Åskådarna fortsatte ropa: Det är allt för krävande!!!Ingen kommer att klara det!"
Fler och fler grodungar blev trötta och gav upp... bara en fortsatte högre och högre.......Han ville inte ge upp!
Till slut hade alla de andra givit upp med att klättra, förutom en groda, som efter en stor insats nådde toppen som enda deltagare!
Nu ville naturligtvis de andra deltagarna veta hur det egentligen gick till att genomföra en sådan bedrift och verkligen nå målet!
Det visade sig att vinnaren var döv!
Lärdomen av denna historia är:
Lyssna aldrig på folk som har en tendens till att alltid var negativa och pessimistiska...
....för det tar dina bästa drömmar och önskningar ifrån Dig, som Du bär i ditt hjärta!
Tänk alltid över ordens kraft, för allt Du hör och läser påverkar Dina handlingar!
Därför: Var ALLTID positiv!
och framför allt:
Var DÖV när någon säger att DU inte kan genomföra DINA drömmar!
Tänk alltid: JAG ska klara det!
Åsnan i brunnen
Det var en gång en bonde som hade en gammal mulåsna. En dag ramlade åsnan olyckligtvis ner i en brunn. Bonden blev ledsen, för han älskade den gamla åsnan. Men efter att noggrant ha undersökt möjligheterna att rädda åsnan ur den femton meter djupa brunnen, förstod han att det skulle bli omöjligt. Hon satt fast där nere på botten av brunnen.
Trots att han avskydde att behöva gör det, insåg han att det barmhärtigaste han kunde göra var att fylla brunnen med jord och begrava åsnan där hon stod. Det skulle förhoppningsvis bespara henne mycket lidande.
Han bad några vänner om hjälp, och tillsammans började de kasta ner ett spadtag jord åt gången. När den gamla åsnan kände den första jordhögen träffa ryggen blev hon förfärad. "Varför händer alla dessa hemska saker just mig?" Först ramlar jag ner i brunnen, och ingen kommer för att hjälpa mig. Nu försöker de glömma mig, genom att begrava mig här. Jag skulle ha försått att mitt liv skulle sluta på detta ömkansvärda sätt, Aldrig har det hänt något bra i vår familj, Pappa åsna blev aldrig något att räkna med. Mamma åsna gick på lugnande medel. Broder åsna var den fulaste i sitt gäng. Varför, varför måste detta hända?
Men medan åsnan stod där på botten av brunnen och tyckte synd om sig själv, fick hon plötsligt en lysande idé. Istället för att stå där och låta jorden begrava henne, skulle hon i varje fall kämpa under sina sista timmar. Hon bestämde att varje gång jorden träffade ryggen, skulle hon skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt, skaka av den och kliva uppåt.
Så hon började göra detta. Oavsett hur trött hon var eller hur smärtsamt det var så fortsatte hon oförtrutet att skaka av och kliva uppåt, skaka av, och kliva uppåt. Hon tvingade sig själv att vägra ge upp.
Tre timmar senare kunde åsnan triumferande ta klivet över brunns kanten och ställa sig på säker mark igen.
Samma jord som skulle begrava henne, räddade istället hennes liv. Allt tack vare hennes sätt att hantera sin svåra situation.
JAG ÖNSKAR DIG TILLRÄCKLIGT
Pappan och hans dotter gav varandra en stor kram på flygplatsen. Båda visste att detta antagligen var deras sista möte - han var gammal och hade inte långt kvar, hon bodde långt bort och kunde inte hälsa på så ofta. Till sist hade det blivit dags för henne att gå till gaten.
"Jag älskar dig. Jag önskar dig tillräckligt!", sa pappan till sin dotter.
"Jag älskar dig också, pappa. Jag önskar dig tillräckligt"
En passagerare som stod i närheten kunde inte låta bli att fråga vad det betydde, att de önskade varandra "tillräckligt".
"Det är en önskan som gått från generation till generation i vår familj" svarade mannen." Det betyder:
Jag önskar dig tillräckligt mycket sol för att ditt liv ska vara ljust. Jag önskar dig tillräckligt mycket regn för att du ska kunna uppskatta solen.
Jag önskar dig tillräckligt mycket lycka för att du ska bevara livslusten. Jag önskar dig tillräckligt mycket sorg för att även små glädjeämnen ska verka stora.
Jag önskar dig tillräckligt många vinster för att du ska få allt du behöver. Jag önskar dig tillräckligt många förluster för att du ska uppskatta allt du har.
Jag önskar dig tillräckligt många välkomnanden för att du ska klara av det slutgiltiga avskedet"
Om en hund vore lärare...
Om en hund vore din lärare, skulle du kanske lära dig saker som dessa:
När någon du älskar kommer hem, spring alltid och möt dem.
Låt alltid känslan av frisk luft och vinden mot ditt ansikte vara anledning nog för extatisk lycka.
Bits inte när det räcker med att morra.
Låt andra veta när de inkräktar på ditt område.
Spring, hoppa och lek en stund varje dag.
Ta en tupplur då och då, och sträck alltid på dig innan du stiger upp.
Njut av uppmärksamhet och var inte rädd för andra människors beröring
Om det är varmt ute, pausa ibland och lägg dig ner på rygg i gräset
När du är glad, dansa runt och skaka på hela kroppen
Oavsett hur ofta du får skäll - tjura inte. Spring tillbaka på en gång och bli sams istället.
Njut av den enkla glädjen i en promenad
Var lojal.
Låtsas aldrig vara något du inte är.
Om det du vill ha ligger nedgrävt, gräv tills du hittar det
När någon har en dålig dag - var tyst, sätt dig nära och erbjud tröst genom att bara vara
