Per och Pål var gamla goda vänner. En dag beklagar sig Pål, som äger en pub i staden, över att han aldrig kan ta semester, då han inte hade råd att anställa någon medhjälpare som kan sköta puben om han inte är där.
Per erbjuder sig att sköta puben åt Pål en vecka utan ersättning om denne tar en efterlängtad semester i något soligt land.
Pål accepterar glatt erbjudandet, och innan han lämnar över ansvaret förklarar han en del saker som Per behöver förstå om hur puben skall skötas. Bland annat förklarar Pål att det ibland händer att ett gäng döva personer kommer in för att ta några öl. De använder vissa speciella tecken för att göra sina beställningar, och alla dessa redogjorde nu Pål för.
Om de till exempel sträcker upp en hand, så vill de ha en öl till och om de rycker sig i örsnibben vill de ha påfyllning av jordnötter, och flera andra signaler.
Detta verkade ju vara enkelt och borde inte vara något problem för Per, men vännerna kom ändå överens om, att om Per fick några problem kunde han ju alltid ringa Pål.
Sagt och gjort. Pål åkte iväg på sin semester, och Per tog över skötseln av puben.
Det fungerade utan problem de första tre dagarna, men den fjärde dagen kom sex döva gäster in på puben.
Per hade inga problem att ge dem vad de beställde med hjälp av deras olika signaler; handuppsträckning och ryck i örsnibbar, inga problem; öl och jordnötter serverades.
Men efter några timmar började de döva med en signal som Per inte fått förklarad för sig. De satt alla och öppnade munnarna på vid gavel för att snabbt stänga dem igen. De upprepade detta om och om igen. Per försökte förtvivlat förstå vad de vill ha. Han försökte servera dem ostbågar, chips, salta pinnar och alla andra tilltugg som fanns i baren, men de döva bara skakade nekande på sina huvuden och fortsatte att öppna och stänga munnarna.
Vad ville de? Per ringde nu till Pål och och sa att han inte förstod vad de döva menade med munsignalerna.
"Aha, sade Pål, det glömde jag berätta för dig. När de fått i sig tillräckligt många öl, börjar de sjunga allsång".
