Alla minns att vi sköt i höjden under sommarloven men under terminerna märkte vi inte att vi växte. (Jag hade tydligen längre sommarlov än andra för jag blev 201 cm.) Det är som växandet sker bortom tiden. Ungefär som en lucka öppnas till oändligheten och där sker förvandlingen. Och denna sker i ett ryck, plötsligt märker vi att något förvandlats men det är inget vi ser kontinuerligt. Jag tror också att innan förvandlingen sker måste det gamla falla sönder, det måste ske en omstrukturering. Och om vi ser döden på detta sätt, det är ju det fullständiga sönderfallet, så kan det vara rimligt att döden innebär den största förvandlingen. Hoppfullt va?