Jag är lite sugen på att skriva ner lite grann om mitt liv till mina efterlevande. Bl.a. därför att så mycket i det, som mina morföräldrar, under alla skollov, som jag tillbringade hos dem, berättade för mig om vad dom gått igenom, är en skatt, som jag har burit med mig resten av mitt liv, och förmedlat till min dotter och hennes dotter. Dom är fascinerade av det - mitt barnbarn har fått namn efter min mormor, och jag vet, att hon "skrockar" i sin himmel vid vetskapen...

Det handlar om "historia i det lilla formatet" - om du inte känner till historian är du ganska vilsen i nutiden.

Min mormor "tvingades" lämna föräldrahemmet vid 15 års ålder - dom var statare - för att godsherren ville ha henne till sin frilla - om hon vägrade skulle hennes far sägas upp och bli arbetslös. Min morfar var "oäkting" - tog värvning vid 16 års ålder men fann, att han inte hade någon framtid inom försvaret - det var förbehållet ynglingar "av ädlare familjer". Han blev agitator, en av dem som följde August Palm.

Blev vägrad arbete överallt - min mamma blev bortlämnad som 5-åring för att hennes familj inte klarade av att försörja henne...

Spanska sjukan - två bröder till min mamma dog tidigt...

Det var mycket dramatik... Jag har också haft en del att gå igenom, och jag tror, att min dotter och min dotterdotter kan finna styrka i att få ta del av det.

Jag går själv i en "skrivstuga" i kyrkans regi. Inte jag heller har ättlingar att skriva för, men det är för nöjet att skriva och ett slags terapi att tänka igenom sitt liv, Roligast är det att skriva om positiva saker som hänt. Vi läser upp för varandra och det är intressant att jämföra olika levnadsförhållanden. Vid något tillfälle har det jag skrivit kommit till användning, som vid min brors begravning och när min brorsdotter tänkte köpa min mormors hus. 

Det är så roligt att skriva och jag har skrivit hela livet. I ungdomen var det mest dikter och dagböcker och i skolan blev det uppsatser. Jag gillade de fria ämnena bäst.
Som vuxen har jag skrivit mycket dagböcker och när jag gick med i Seniorkontakten och kunde skriva för "publik" så blev det ännu roligare. Där skrev jag dagbok varje dag plus en massa inlägg, mer eller mindre lyckade. Nu håller jag på med mina memoarer efter önskemål från mina barnbarn. De vill veta hur det var när jag var liten. Det är som att läsa innantill och skriva ner det jag "läser" i minnet. Tänk så mycket man varit med om under över 80 år! Fast det förtsta och andra året minns jag inte, men sen kommer bilderna från de olika husen vi bodde i och livet på gårdarna, skolgången, kamrater och allt annat.

Jag har aldrig varit med i någon skivarkurs, men har under olika perioder skrivit dagok. Dem har jag bränt upp, eftersom de nästan alltid har handlat om besväliga perioder i livet och jag skrivit för att klara ut situationer och tänka igenom lösningar och möjligheter. Kärleksbrev mellan mig och min make under alla år vi var gifta har jag också gjort en fin brasa av. Tycker inte att jag vill att andra, efter mig, ska ta del av dem. Jag berättar gärna om mitt och mina förfäders liv för barn och barnbarn om de vill höra, men har inget behov av att lämna efter mig någonting i skrift. Att mitt liv egentligen inte är mer än "en piss i Mississippi" och lika ointressant, har jag helt klart för mig och har inget behov av att bli ihågkommen. Hade en mor, som var intresserad av släktforskning och en far som forskade i släkten, men jag har aldrig varit intresserad av det, så det har min systers släkt fått ta hand om. Min mans släkt-tavla har min äldste son fått överta, om något av barnen skulle vilja veta mer om sin fars släkt.