När jag tittade igenom lunchmötena är det endast några enstaka män som deltagit. De är som ufon nedstigna från en annan planet. Är det männens öde, när pensionen kommer och deras arbete tas ifrån dem. Sedan gör de sina trevare men finner då en kvinnogemenskap som är uppfyllda av sig själva, sina egna intressen, där männen får sitta och försöka anpassa sig till kvinnornas samtal. Efteråt blir känslan "aldrig mer utsätter jag mig för detta".

Jag vet ju inte hur det är i Stockholm, eller i andra städer på luncherna. 

Här i Göteborg har vi haft många män på lunch, vissa har varit 'stammisar' andra mer sporadiska. Jag har aldrig märkt att någon skulle känna sig utanför gemenskapen. Vi pratar alltid med dem som sitter bredvid, man eller kvinna, och försöker konversera på ett trevligt och artigt sätt. 

Det kan vara så att män söker en partner i större utsträckning än kvinnor, och om de inte 'får napp' direkt så kanske de inte vill vara med fler gånger. Jag vet inte. Bara en gissning. 

De män som går in här och läser, kanske har en teori? 

Det är bra med dig IAnita, du yttrar dig. Det tycker jag är väldigt skönt. Nu har jag inte varit med om några luncher varken i Stockholm eller Göteborg så jag kan inte uttala mig objektivt. Men jag försöker få igång en dialog genom att provocera lite åt båda hållen. Men jag har varit med på liknande sammankomster, men ofta brukar man finna någon enstaka att tala med. Och så är det här i skrivarrummen, det är några enstaka som jag för samtal med. Vi tycker inte alltid lika men det tycker jag bara är bra, för då händer det något.

Kan det vara så att männen har andra intentioner, som IAnita säger, med att dyka upp på luncher, övriga sammankomster och för den delen, skrivande i klubbrum.

Tråden är inte menad att tolkas som en kritik av kvinnors "själviskhet". Den kan ju i så fall lika gärna tolkas som en kritik av män, att de är oförmögna till socialt umgänge. (Se på titeln att vara "Mr Nobody". Jag hade förväntat mig kritik från män för att jag kommer med denna insinuation.)

Det måste finnas någon faktor som gör att män inte syns så mycket på denna sajt eller exempelvis på luncher. Det är det som den här tråden skall utröna.

Det finns flera exempel på par som har träffats på 60plus. Båda var medlemmar, men när de blivit ett par har mannen gått ur klubben. Kvinnan är kvar och håller kontakten. 

Mannen kanske inte har behov av den gemenskapen på samma sätt som kvinnan.

Kan det vara så? 

Ja, det kan nog vara så att män kanske i första hand söker en relation och om han lyckas så är det bra. Men det behöver ju inte bara vara en partner utan mer av en "vänrelation" där man kan tala om mer förtroliga saker och träffas regelbundet, inte att det behöver bygga på att vara med på aktiviteter. 

Tänker att många säkert vänder sig direkt till "ett utseende" man tilltalas av och skriver personliga mail här, som man alltså, eller för all del en del kvinnor. Vill man ha kärlek så tänker jag att det tar tid att orientera sig i klubbrummen. Å andra sidan kan man ju få en uppfattning om man träffar kvinnor i verkliga sammanhang, som en lunch. Själv tycker jag att luncherna med allt stillasittande med samma personer inte gynnar ett bra tillfälle. Skulle hellre mingla en eftermiddag med fika eller en drink någonstans. Datingsiter finns det gott om. Där finner man nog de flesta män...

Jag är lite förvånad över att ingen verkar ha upplevt mitt första inlägg som komiskt, att det finns något djupt absurt över det hela. Därför lade jag in det i det filosofiska rummet. Det finns något i det som speglar livet, men ingen har nappat på det uppslaget, utan det har tolkats som helt bokstavligt menat.

Har nu läst igenom ditt inlägg. Kan inte se något som helst komiskt. Och när det hamnar på en filosofisk sida så naturligtvis så tror man att det är en allvarlig mening i det hela.

Men man kan ju tolka humor på olika sätt.

Det kunde vara upptakten till en absurd komedi med en tragisk botten. Men det man upptäcker i en text är personligt så jag respekterar din ståndpunkt.

Det komiska är att männen kommer som från "yttre rymden "ufon" ", till något som egentligen är mycket bekant i vår kultur, en lunch, en sammankomst. Det blir då enligt mitt förmenande en komisk effekt av två motsatta bilder. Det tragiska är att han inte får den kontakt som han önskar, utan han får fortsätta sin vandring, söka en annan väg. Jag hade roligt när jag skrev tråden. Jag hoppas att det är okey att jag upplever det som både roligt och tragiskt.

Sedan är min erfarenhet att även kvinnor har svårt att visa sin sårbarhet. Ett sätt är att dölja sin sårbarhet kan vara att prata mycket, att vara överdrivet självsäker osv. Sätten är många att dölja sårbarhet.

Har ofta efterlyst mäns åsikter här. Sedan är det kanske så enkelt att kvinnor o män är olika. Jag pratar inte virkmönster med mina manliga vänner, vi pratar mer om olika tv-program, vad som stod i tidningen i morse, försök från hans sida att prata om fotboll, om vilken bio vi ev ska se.