Döda familjemedlemmar

Skrivet: 26/6, 2017 kl. 20:08 av (Dold profil)

Jag läser HV och om Plura i Eldkvarn som berättar att han hade en storasyster som omkom i en trafikolycka.Ingen pratade om henne i familjen efter detta och han själv hade förträngt och kunde inte komma ihåg varken, röst eller ansikte på henne.Så var det förr i många familjer.Man pratade inte om vissa familjemedlemmar, alla av olika anledningar.

Har ni sådana erfarenheter?

Uppdaterad: 26/6, 2017 kl. 20:09

Skrivet: 27/6, 2017 kl. 09:23 av (Dold profil)

Min mormor led av psykisk ohälsa och henne pratades det inte om. Kommer ihåg hur min mamma ensam åkte till hennes begravning. Det kändes så sorgligt och inte ett ord om detta sa hon när hon kom tillbaka.

Skrivet: 27/6, 2017 kl. 21:51 av (Dold profil)

pimpelina skrev:

Jag läser HV och om Plura i Eldkvarn som berättar att han hade en storasyster som omkom i en trafikolycka.Ingen pratade om henne i familjen efter detta och han själv hade förträngt och kunde inte komma ihåg varken, röst eller ansikte på henne.Så var det förr i många familjer.Man pratade inte om vissa familjemedlemmar, alla av olika anledningar.

Har ni sådana erfarenheter?

Våra två äldre syskon, bror och syster,  från mammas första äktenskap hade en annan pappa som dog när dom var i skolåldern. Det talades aldrig om honom. Det var så pass tyst om detta att vi yngre syskon från mammas andra äktenskap länge trodde att vår pappa också var deras. Först i tonåren fick jag veta. Det fanns knepiga orsaker till tystnaden förstod jag. Och först några dagar innan vår  storebror vid 47 års ålder dör talar han med värme om sin far. När jag berättade det för mamma snäste hon något om att inte kunde han väl minnas sin far. Min bror var alltså 12 år när hans far dog.

Uppdaterad: 27/6, 2017 kl. 21:52

Skrivet: 27/6, 2017 kl. 22:00 av (Dold profil)

Vilka hemska familjehemligheter.om man pratat om detta och druckit kaffe och ätit ostsmörgås hade ju hela trolldomen försvunnit och alla hade kunnat haft ett normalt förhållande till sitt släktskap och anspassat sina undringar och blivit av med de fantasier detta hemlighetsmakeri skapar.

Skrivet: 28/6, 2017 kl. 22:48 av (Dold profil)

På många vis har mycket blivit bättre idag, vi kan tala om missbruk, psykiskt sjukdom, skilsmässor och annat som förr omgavs med tystnad och skam. Jag minns från min tid med arbete inom psykiatrin slutenvården på ett av de nu nedlagda s k mentalsjukhusen, där fanns människor som varit placerade på sjukhuset i decennier men utan någon som helst kontakt med sin familj och släkt. Gömda och glömda på något sätt. Det handlade väl om "skammen" att ha en familjmedlem med psykisk sjukdom.

Skrivet: 29/6, 2017 kl. 07:32 av (Dold profil)

Ibland hade dom det mycket bättre på de gamla stora sjukhusen med julfirande, krocket på sommaren, utflyckter, människor runt om, metall-och träterapi, promenad varje dag, reta personalen och god mat och framförallt inte vara ensam!

Och ingen dog ensam heller!

Skrivet: 29/6, 2017 kl. 17:43 av (Dold profil)

Läslinus har ju varit gift förut. Hustrun dog i cancer 2007. Ingen pratar om henne särskilt ofta.

När äldste sonen gifte sig nyligen, skulle Läslinus hålla tal till brudparet. När han visade mig utkastet till talet, reagerade jag på, att han inte nämnde sonens mamma G-B alls.

Jag insisterade på, att han måste ta med hennes namn minst tre gånger i talet. T.ex. "Och hade G-B varit med här nu skulle även hon känna sig lycklig denna dag........"  eller: "Jag är övertygad om, att även G-B hade tyckt om dig Linda (bruden)......... osv

G-B var ju bevisligen brudgummens mamma och denne grät av rörelse.

Bruden dök direkt på mig och frågade varsamt men upprört, om jag blivit ledsen över detta. Jag förklarade ovanstående för henne och hon lugnade sig genast.

Nog är det märkligt med denna tystnad.

Ett av barnbarnen hade för vana under en period att säga: "För du är i alla fall inte min riktiga farmor, så de´ så". Det var när jag var sträng. Tursamt nog besvärades jag inte över den repliken, eftersom jag ändå vore en usel farmor.........

Men barn tar ogenerat upp det vi vuxna ibland förtiger.......

Skrivet: 29/6, 2017 kl. 19:43 av (Dold profil)

Vilken tur att du hade förståndsmiley att göra så,Läslinaheart, tänk det kommer hans son att minnas hela livet!Tänk om du inte haft detta förstånd då hade tystnadsarvet bara fortsatt.....!

Skrivet: 30/6, 2017 kl. 14:18 av (Dold profil)

pimpelina skrev:

Ibland hade dom det mycket bättre på de gamla stora sjukhusen med julfirande, krocket på sommaren, utflyckter, människor runt om, metall-och träterapi, promenad varje dag, reta personalen och god mat och framförallt inte vara ensam!

Och ingen dog ensam heller!

Visst ligger det mycket i vad du skriver, vi blev ju många patienters "familj" i brist på egen fungerande. Det visade sig inte minst när sjukhuset började stänga under 80-talet och folk skulle skrivas ut till allehanda olika ställen, sjukhem, gruppbostäder mm. För en del gick det riktigt illa, dom hade tappat sin mångåriga förankring och orkade inte med livet utanför sjukhuset. För andra blev det ett nytt liv. Dom som hamnade i gruppbostad nära sjukhuset och kunde gå ut själva kom ofta på besök till oss personal dagligen. Så visst.. Det finns två sidor av allting.

Uppdaterad: 30/6, 2017 kl. 14:29

Skrivet: 30/6, 2017 kl. 14:42 av (Dold profil)

Filosofen skrev:

Jag tycker nog att "Psykiatrireformen" i många stycken var en byråkratins förnuft över empatin. Vad fick dessa människor istället, en egen lägenhet med boendestödjare som klampade in med skorna på sig utan känsla för de boendes integritet. Och gruppboendena där fanns det mindre frihet än de gamla mentalsjukhusen. Jag besökte sådana och fick en chock. När jag gick in i huset, satt flera boenden uppkrupna utmed väggarna som uppstoppade fåglar. Att socialtjänsten fick ta ansvar för psykiatrins sk medicinskt färdigbehandlande var ett fruktansvärt misstag. Jag följer en boende på ett gruppboende i Kävlinge på twitter, hon skriver dagligen hur friheten tagits ifrån henne. Hon verkar vara en mycket intelligent kvinna.

Jag kan bara hålla med Filosofen i mycket ovan. Denna stängning av de stora mentalsjukhusen gick för fort och var för illa förberett. Dessutom lyssnade man inte på psykiatrin, allt skulle skötas av kommunerna. I början var våra gruppboenden bemannade med personal från sjukhuset men hur det gick sen kan man undra.

Skrivet: 30/6, 2017 kl. 14:53 av (Dold profil)

Jag miste min dotter i en sån sjukdom. Det var i slutet av nittiotalet/milleniumskiftet, när psykiatrin var som sämst i Sverige.

Tvivlar på att den har blivit bättre sen dess. Numera finns det väl snart inte ens utbildad personal, som vill/kan ta hand om

dessa människor. (Vill inte fördjupa mig i ämnet... Det gör för ont!)

Skrivet: 30/6, 2017 kl. 17:58 av (Dold profil)

Jag minns att patienterna ringde till det stora gamla mantalsjukhuset där jag arbetade och skrek:"Vi är inga kollektivmänniskor",de ville komma tillbaka till ( det upplevdes inte som kollektiv! )avdelningarna där det bodde 25 patienter 25 dagpatienter, men där var full rulle hela dagarna, ingen ensam, sysslolös, man retade sjuksköterskor och överläkaren och det fanns rutiner och man firade högtider ocvh födelsedagar och man hade ibl intimiteter på rummen och då skulle det förbjudas vilket inte gick osv och plötsligt skulle folk bo i Gula Villan, i en liten grupp.Det gillade inte patienterna.De satt under paraplyer i sjukhusparken under de stora träden och grät när sjukhuset hade stängt.

Det var hjärtskärande för mig.

Svara på ämne

Svar till ×

Svara på ämne

Annons: