Är det bara jag som känner en stor ensamhet idag.

Fint väder alla gör sitt och jag går här hemma. Tog en lång promenad, men ändå, barnen gör sitt och jag lider ingen nöd.

En tomhet finns på något sätt. 

Jag kunde bjudit in grannen med sin hund men jag har ingen riktig lust.

Jag vill bara skriva av mej för att tiden ska gå.

Skriv gärna hur ni har det men läxa inte upp mej, då blir allt bara värre.

Jag tycker det är ganska skönt att vara ensam i dag. Det har varit så mycket omkring mig flera dagar och jag har pratat och pratat med släkt och vänner. Har blivit alldeles trött i huvudet.

Jag dricker mitt kaffe och en stackars kaka till. Det är tyst och lugnt. Men det är skönt att kunna skriva av sig ibland.

Jag har varit inomhus hela dan idag och inte brytt mig om att göra någonting. Jag tycker det är ett skönt och drömmande tillstånd. Jag skulle inte vilja vara utan det. Nuförtiden är stress nästan ett okänt tillstånd för mig. 

Att vara ensam och hur det känns visst kan det gå i vågor. Ibland så bara känner man hur det snörpts åt och det är bara så ensamt och tankarna går åt helt fel håll. Hur tråkigt allt är, alla andra har det trevligt. Vänner som de ringer till, barn som hör av sig och här sitter jag! Vännerna har sina familjer, barnen bor på sitt håll och med sina familjer. Den släkt man sen har haft med syskon, ja det är döda. Känns som nästa gång döden knackar på så är det på min dörr. Usch det här låter verkligen pessimistiskt. Men viss känns det så ibland.

Den där raska promenaden som man förr tog. Den tiden är förbi. Det är väl nästan så att helgerna är värst. Kommer ihåg när man arbetade och såg fram emot helgen. Lite gott på fredagkvällen tillsammans med sin familj. Barnen växte upp, deras olika vänner kom, det var liv, stoj och skratt. Nu är det tystnaden som råder.

Som tur det är inte alltid som det känns så här tungt. Saknar den där aktiva tiden. När man kunde hålla igång. Även om man var själv ibland och tog en promenad så var det alltid något som förgyllde stunden. Fågelsång. ett vackert träd m.m.

Känner igen mig precis! Tänker ofta - det är bara att gilla läget eller också måste jag göra någonting åt det själv, men saknar liksom lusten....

Vad är det som håller emot att ta initiativ när vi känner så här? Jag kan tro att jag är deprimerad. När all energi lyser med sin frånvaro. 

Behöver jag medicin? Kan jag ta mig samman och börja röra på mig något? Hjälp mig att reda i detta.

Jag känner likadant. Men på ngt vis trivs jag att va ensam men så tänker jag, att det kan väl inte vara normalt? Andra verkar så aktiva!  Reser, går på olika aktiviteter, träffar vänner m.m.  Jag tänker; Jag bör väl rycka upp mig för har ju vänner som jag kan träffa, men skjuter på det.. har ingen lust eller ork just nu..   Tänker ocksa,  att är jag deprimerad?  Men,  tycker också att det faktiskt är skönt att slippa alla dessa krav (man hade förr).  Trivs egentligen bra med att ha det så här, väljer ju trots allt det nu.  Även om emellanåt, kan kännas otroligt ensamt.  Vi som känner så här, skulle behöva kontakt med varandra, ha en egen kravlös "klubb".... 

Du är en spegel av mej främst föregående text.

Jag ligger i soffan och äter en kaka, njuter men är ändå ensam.

Jag tror dock att det finns en inre trötthet, kanske har man mist sin livskamrat och det är svårt att komma på banan igen och känna sej motiverad.

Lite deppig kanske men bara naturligt att känna så.

Jag har någon väninna som aldrig kan vara ensam en helg. 

Hon gör vad som helst för att komma iväg.

Känner mej kräsen på folk....visst skulle vi vara en klubb för att prata med varandra.

Någon av er ovan som vill skriva sitt nicknamn, såskriver jag till er, hälsningTL.

Nog är det så ofta nu för tiden, att man saknar lusten. Det finns saker man skulle kunna, men initiativet saknas.

Anonym skrev:

Vad är det som håller emot att ta initiativ när vi känner så här? Jag kan tro att jag är deprimerad. När all energi lyser med sin frånvaro. 

Behöver jag medicin? Kan jag ta mig samman och börja röra på mig något? Hjälp mig att reda i detta.

Kan bero lite på bl.a. vår ålder, många av oss har behov av att äntligen ha rätt att få ta det lugnare o få chans att mer till fullo få rå sig själv (efter allt tidigare i livet, ända sedan man som liten började skolan).     Hörde för ngt år sedan på TV ett föredrag av Bodil Jönsson, som mkt handlade om på detta. Lånade sedan en bok hon skrivit om det, som var väldigt bra och träffande. Jag kan oxå känna mig deppig ibland pga (självalda) ensamheten), men oxå när jag blir påtvingad krav/umgänge med folk jag inte vill.  Jag tror det naturligt att känna såhär. Hört mer o mer att det faktiskt är många som känner såhär!   Jag vill -trots jag ofta känner mig väl ensam..- ha det så här, det värt det!   -Kram

Skönt att höra, kunde inte säga det bättre.

Just om man har väninnor som umgås med "alla" bara de har någon.

Jag vill välja och få lite ut av umgänget.

Resultater blir nog då att man känner sej ensam ibland och får ta det.

Jag tror att alla i vår ålder emellanåt känner sig ensamma och bortvalda eller bara ensamma. Ibland är det jobbigt, man retar sig på att barnen inte hör av sig eller att någon väninna inte ringde osv. Men ibland är det väldigt skönt att vara ensam och liksom lugna ner sig. Häromdagen när det regnade hela dagen fick jag tag i en bra bok och läste nästan hela dagen. Om det depressiva tillståndet vara flera veckor är det däremot läge att kontakta vårdcentralen och få något uppiggande. Men en tråkig dag emellanåt kan nog behövas, det går över.

Tänker ofta att det är något som är oriktigt.

Att när vi blir äldre minskar vi på vår aktivitet/ motion. Då dyker de här trista lägena upp. 

Eller är det de trista lägena som dyker upp och då minskar vi på aktiviteten/ motionen? 

Kan det vara så att som äldre är bilden av mig att jag ska vara sakta, stilla, utan stora svängar. 

Bra saker som jag vill, gör jag inte. Sämre saker som jag inte vill, gör jag. Märklig logik. 

Anonym skrev:

Kan bero lite på bl.a. vår ålder, många av oss har behov av att äntligen ha rätt att få ta det lugnare o få chans att mer till fullo få rå sig själv (efter allt tidigare i livet, ända sedan man som liten började skolan).     Hörde för ngt år sedan på TV ett föredrag av Bodil Jönsson, som mkt handlade om på detta. Lånade sedan en bok hon skrivit om det, som var väldigt bra och träffande. Jag kan oxå känna mig deppig ibland pga (självalda) ensamheten), men oxå när jag blir påtvingad krav/umgänge med folk jag inte vill.  Jag tror det naturligt att känna såhär. Hört mer o mer att det faktiskt är många som känner såhär!   Jag vill -trots jag ofta känner mig väl ensam..- ha det så här, det värt det!   -Kram

Tror inte du behöver medicin, mänga känner just så här, man är inte 20 år längre. Kram