Än så länge är det så att kvinnor föder barn. Män kan inte föda barn. En del män tycker det är orättvist och en del kvinnor är rädda för att föda barn, men gör det ändå. Detta betraktar jag som fakta. I min värld är det också fakta, som ingen idag tycks begripa: Spädbarn behöver vara hos sin mamma, både små pojkar och små flickor oavsett om de ammas eller inte. Naturen har satt igång hela hormonsystemet i och med att vuxna människor väntar barn. Mjölken kommer oftast när den ska och pappan blir plötsligt ansvarstagande på ett alldeles särskilt sätt. Litet äldre barn behöver både en mamma och pappa (det går säkert bra med två mammor eller två pappor också) Två personer, med olika personligheter som orienterar den lille i verkligheten de första tre åren. Man vet att de första tre åren är väldigt viktiga för att barn ska växa upp till trygga och självmedvetna varelser. 

I dag meddelade man att barn och ungdomar mår så dåligt att de måste söka hjälp, som inte finns att få. De vänder sig till BUP, där de ställs i kö och det kan ta åratal innan de får adekvat hjälp och diagnos. Ofta är diagnosen, som fallet jag hörde om i morse, ADHD, ADD med lätt autism. Utmärkande är att de är hemma-sittare istället för att gå i skolan eller har självskadebeteende.

Varför ser man inte hur det hänger ihop med att barnen lämnas bort vid 1,5 års ålder till flera och olika vårdare, därför att samhället ska vara jämnlikt och alla ska deltaga i produktionen. Varför förstår vi inte hur detta är mot naturen. Många unga vuxna vill inte ha några barn längre eftersom barn är så jobbiga och de vill inte göra våld på sitt eget liv. Dessa vuxna, tycker jag, ta ansvar.  Men de som nu "skaffar" barn (vilket uttryck förresten. Jag tycker man får dem) måste vara beredda att ta hand om dem och offra de första åren i barnets liv för att ge dem så god start som möjligt.

Jag tror att ungdomar inte pallar dagens krav därför att de inte fått en lugn tid i sin första barndom som gett dem trygghet och självkänsla. Tror inte alls det gäller alla. Det finns barn barn som klarar allt (maskrosbarn sa man förr) men känsliga barn tror jag mår bättre hos en närvarande mamma, som just inte är proffs utan en vanlig människa, som lever med barnet efter eget huvud, eftersom det finns en osynlig länk mellan dessa två (hormoner kan man kanske också kalla det) Kamrater behöver alla barn, men enligt min mening, inte före tre års ålder. Alla föräldrar och hemförhållanden är inte exemplariska, som du skriver Anita, men det är inte livet heller och det är just det som är risken, tror jag, att proffsen är för exemplariska.

Nils52 skrev:

Snart uppfinns en konstgjord livmoder som män kan bära på ryggen som en ryggsäck. Det är nog mer sannolikt än att kvinnor stannar hemma i tre år.

Det är där samhället skulle träda in! Jag tror att man skulle spara mycket skattemedel om man avlönade kvinnorn med samma lön, som de nu har för att passa andras barn de tre första åren. OM det vore så är jag inte alls säker på att det inte skulle vara lockande för mammorna att leva med sina barn de tre första åren. 

Vore intressant vad andra mammor och pappor tror! De flesta av oss är ju förälder - eller har varit! 

Jag tror att väldigt många barn har det bra och klarar skola mm. Våra universitet är ju fulla med duktiga ungdomar som ser fram mot ett liv i samhället här hemma eller utomlands. 
Det är så fel att dra upp allt som går snett. Bättre vore att peka på allt som är bra i stället.

Det kan jag hålla med dig om Tofsan, men jag kan inte låta bli att upptäcka att det är så många barn och ungdomar, som mår så dåligt och det är faktisk någonting jag tänkt på i flera år och försökt att förstå sammanhanget. Tyckte redan när mina barn var små och jag jobbade utanför hemmet att det hade varit bra om jag fått stanna hemma då - både för mig och barnen. Röstade faktiskt då på KD eftersom Alf Svensson hade den idén att hemmavarande mammor skulle få lön. 

Jag tror som du Evaro att barn skulle få vara hemma dom första 4-5 åren med föräldrarna.

Sen är ju inte alla barn lika men på dagis "ska" dom vara lika för där får dom samma fostran

och är det då ett "lite" känsligare barn så känner inte det barnet  samma trygghet.

Jag var själv hemma dom första åren men om det haft betydelse längre  fram kan jag inte säga.

Ingen av mina pojkar är högskoleutbildade men dom har klarat sig ändå.

Jag har också klarat mig trots bara 7-årig skola.Utan massa examina hit o dit!

Sen har ju IAnita rätt också för det finns alltså föräldrar som  är borta alldeles för mycket och JAG VET

och har sett mycket av det också genom arbete på kommunen.Tack för mig!

I dag får de flesta kvinnor sitt första barn vid 30-31 år. Skulle de vara hemma med samhällslön tills yngsta barnet är 3-4 år betyder det att de skulle börja söka arbete när de är närmare 40 år och då får de det inte så lätt. Hur går det med deras pension.  Är de avlönade av samhället kan de inte samtidigt behålla en tjänst hos tidigare arbetsgivare.  
Barn och ungdomar behöver lugn och ro och trygghet . Hur det skall gå till vet jag inte, men de mår i alla fall inte bra med det splittrade liv alltför många utsätts för i dag.

Över 80 % av alla första barn föds av ogifta föräldrar och långt färre än hälften av alla barn lever med båda sina biologiska föräldrar.  

Det finns förstås olika sidor av allt. De flesta i vår generation hade nog inte skilda föräldrar. Inte sagt att det alltid var lyckligt men det var en annan sak att skilja sig då.

Jag har växt upp i en liten by, inga syskon och några få jämnåriga kompisar. Alla mammor jag kommer ihåg var hemma. Vi hade ett litet jordbruk så arbete fanns det alltid. Något dagis eller förskola fanns ju inte. När jag var för liten att vara inne ensam höll farmor ett öga på mig, vi bodde i samma hus då.

Men det är ju sant att en hel del unga familjer numera flyttar till rena glesbygden där det knappt finns någon service. Barnen måste oftast åka skolskjuts. Däremot finns det många fler möjligheter till arbete hemifrån i vår teknikaliserade värld. 

Att många barn mår sämre idag tror jag. Jag kan inte föreställa mig hur det hade varit att bo växelvis hos mamma och pappa. Inte enbart det, skolans värld har blivit hårdare, byskolor försvunnit. Tonåringarna är vilsna, värst är det väl i storstäderna? Men jag ska inte ge mig in på att spekulera om ungdomsbrottsligheten och våldet här.

Vi har ju mindre tid kvar än de yngre generationerna men nog känner jag också ganska ofta att samhället är "ur led".

Och sigrid, de som får barn vid 30 kan ju ha hunnit jobba flera år först.

Jag märker att det här blev rätt negativt hållet men naturligtvis var det inte alltid så! 

Det du skriver, Lulekvinna, om de svåra att föreställa sig, i vår generation, att bo växelvis hos mamma och pappa, har jag stor förtåelse för. Jag har många gånger undrat varför föräldrar, som ska få barn, inte redan i förväg bestämmer sig för - om de mot förmodan skulle gå olika vägar - hur de ska göra med barnen. De absolut enklaste, tryggaste och självklaraste för mig vore att barnen bor kvar där de bor och mamma och pappa får bo där varannan vecka och den bostad man skaffar sig extra för att slippa bo tillsammans får delas mellan föräldrarna tills barnen är myndiga, om de inte har möjlighet att skaffa sig varsin bostad utanför hemmet. Jag tycker det är så synd om barnen som ska släpa sina skolväskor från olika håll och tvingas att ha två skilda boende med olika inventarier och kanske vänner. Tycker inte det är så konstig då att de blir rotlösa och mår dåligt. Lättare vore det väl för de vuxna med den omställningen.