Ja, det gör ju du så det ska väl funka. Jag försöker väl ännu en gång då. 

Hej Sigrid!

Tack för din optimistiska redogörelse för vad det är som har hänt i samhället och vad som påverkar om vi blir ensamma eller inte. Du väcker ett hopp när du beskriver hur barn idag är mer rädda om sina gamla  kompisar.

mvh. Hans

Raniva skrev:

Om Gud vore kvinna, skulle hen ha hetat Gudrun.

...och spelat triangel i en damorkester?

Hej Knallhatten!

Jag tycker inte att sarkasm hör hemma i de här debatten! 

Hans

Usch, jag lider av ensamheten också.

Jag har inte haft några vänner på 20 år och mina barn har sakta dragit sej ifrån mej för de har tagit sin pappas sida.

Jag har inte träffat någon som förstår vad riktig ofrivillig ensamhet är.

Nu tvivlar jag på att jag någonsin kommer att bli accepterad av någon utan att de har någon baktanke med det för då brukar det inte bli långvarigt då de inte kan få mej att göra som dom vill. Oftast är det de som vill kontrollera en människa som försöker bli min vän men jag har alltid varit en fri människa med egna tankar om hur livet skall se ut, jag förmodar de ser mej som svag bara för att jag är ensammen.

Sen finns den andra gruppen som män är med i, att man skall bryta ner mmej mentalt för de ser mej som stark.

Jag tror inte på att få tag i en man som passar ihop med mej och inte att få några vänner om inte de följer med den man som jag blir ihop med men då kommer de alltid att vara hans vänner och inte mina men kan acceptera mej för de är hans vän.

Det att man har flyttat runt har också gjort att man inte har skaffat sej vänner.

Stillwalking skrev:

Hej Knallhatten!

Jag tycker inte att sarkasm hör hemma i de här debatten! 

Hans

Då vet jag vad du tycker. Kurtan och jag gillade Gudrun.

evav skrev:

Usch, jag lider av ensamheten också.

Jag har inte haft några vänner på 20 år och mina barn har sakta dragit sej ifrån mej för de har tagit sin pappas sida.

Jag har inte träffat någon som förstår vad riktig ofrivillig ensamhet är.

Nu tvivlar jag på att jag någonsin kommer att bli accepterad av någon utan att de har någon baktanke med det för då brukar det inte bli långvarigt då de inte kan få mej att göra som dom vill. Oftast är det de som vill kontrollera en människa som försöker bli min vän men jag har alltid varit en fri människa med egna tankar om hur livet skall se ut, jag förmodar de ser mej som svag bara för att jag är ensammen.

Sen finns den andra gruppen som män är med i, att man skall bryta ner mmej mentalt för de ser mej som stark.

Jag tror inte på att få tag i en man som passar ihop med mej och inte att få några vänner om inte de följer med den man som jag blir ihop med men då kommer de alltid att vara hans vänner och inte mina men kan acceptera mej för de är hans vän.

Det att man har flyttat runt har också gjort att man inte har skaffat sej vänner.

Citat: "Jag har inte träffat någon som förstår vad riktig ofrivillig ensamhet är"

Jag är glad att du tar upp ämnet med ofrivillig ensamhet. Jag vet vad ofrivillig barnlöshet är men har svårt att förstå att du har blivit ofrivilligt ensam. Är det verkligen så att du inte har någon del i din ensamhet själv evav? Alla människor ställs ju ständigt inför olika val i livet, en del mycket viktiga val och andra mindre viktiga. -Finns det inga av dina val som har bidragit till din ensamhet?

En vänlig fråga från Hans

Nej Hans, inte ofrivillig än längre tid.

Jag tog inget riktigt beslut utan jag hade bara 2 val år 2000.

Jag tänkte ta livet av mej. Jag hade redan gjort beslutet att gå ner till sjön och dränka mej när min dotter hade somnat för natten.

Men det började att röra sej i luften och inte bara jag utan också min dotter som var 15 år och visste inget om att jag var olycklig och tänkte ta livet av mej men vi båda kände förändringar i luften och som att någon smekte vår kind.

Vi trodde det var spöken så min dotter kollade på Internet hur man pratade med spöken men när vi sökte kontakt blev det så att en man blev manifesterad i vårt vardagsrum och pratade med oss.

Det mötet gjorde att jag fick 2 val. Antingen dränka mej eller lämna allt jag hade och flyga till USA ... ENSAMMEN

Jag vet inte om det var ett val jag gjorde för det fanns egentligen bara ett.

Så klart ingen ville vara med mej i USA då jag var hemlös och ägde ingenting men jag kom tillbaka till Helsingborg sommaren 2004.

Sen kan jag förstå att folk inte ville vara med mej då jag led av Post traumatisk syndrom till 2015 men efter blivit frisk har jag aktivt sökt vänskap. Kanske speglar sej mitt trauma ut till folk utan att jag vet om det men jag har alltid varit utåt-riktad och pratig person.

Kanske vi kan förstå ensamheten om vi bollar frågor mellan oss som är ensammen ?

Digital kram från Eva