Tror ni, som jag, att de ligger någonting annat bakom  de skeende, som vi kallar slump?

På någo sätt finns det en icke "synlig" styrning 

Vore roligt om ni, som inte brukar skriva här så ofta, bidrar med vad ni tror! 

Jag tror varken på ödet eller slumpen och tar helt avstånd från det ockulta, horoskop, astrologi
och det övernaturliga. Över mitt liv råder en kärleksfull Gud som har omsorg om mig genom
livets alla skiften. Tack och lov!

Jag undrar, Maggie, är det en "barnatro"`? Jag menar är det en tro som du haft sedan barnsben och som dina föräldrar också hade? Att ha det är säkert också en Gudagåva. Men jag undrar ändå: har du tänkt på sådana texter i bibeln, som är svåra att förstå, som t,ex, Varför skall den rättfärdige lida och vad har de svältande barnen i Afrika gjort för ont?

Hoppas att flera har synpunkter, vare sig man tror eller inte!

Jag hade en barnatro som jag bortsåg från i många år, men som aktiverades när jag var i
40-årsåldern och som kom till uttryck i en levande kristen tro för 43 år sedan. I dagarna kunde
jag "fira" att jag levt halva mitt liv med övertygelsen att Jesus är Herre!

Härligt att höra för sämre förebild kan man ha :-) Själv finner jag värde i hans ord: "Tag ditt kors och följ mig" för alla har vi genom åren fått våra "kors". Och att anstränga sig att vara och göra rätt måste ju vara bra. Men för mig är det svårt att få just kristendomen att gå ihop Jag tror att Jesus är Guds barn i biblisk bemärkelse, men jag måste då lägga till att jag tror att vi alla är Guds barn. Jag tror inte  heller att "Jesus dog för våra synder". Dem får  vi ta hand om själva. Han förlät dem som inte trodde på honom och som indirekt dödade honom men därifrån är steget långt till att han skulle ta hand om våra synder 2000 år senare,  även om det bara är symboliskt, ty även om evigheten är oändlig så levde han här på jorden. Gud kanske kan förlåta oss våra synder men inte Jesus. Så tänker jag.

Det vill jag gärna göra, men just nu har jag  häktiska dagar med att trädfällning och resa på mc-möte  mm, så det dröjer, men det vore roligt med flera synpunkter innan jag kommer med mina.. 

Evaro skrev:

Det vill jag gärna göra, men just nu har jag  häktiska dagar med att trädfällning och resa på mc-möte  mm, så det dröjer, men det vore roligt med flera synpunkter innan jag kommer med mina.. 

Det där var ett svar på tidigare inlägg, som nu tagits bort, så nu är det ett tokigt svar på ingenting, men jag vill inte  ta bort ovanstående, för då har jag förstått att "tråden hamnar i källaren" och det tycker jag inte att den ska.

Berätta gärna om era egna erfarenheter om "slump" eller "tur". Ofta, tycker jag det verkar att vara tur eller slump, när man träffar sin tillkommande i unga år. Vad tycker ni?

Jag tror att varje människa som korsar min stig på vägen i mitt liv har en mening med. Jag menar inte alla som på jobbet, vid busshållplatsen eller allt sådant. Utan de människor jag träffar på riktigt och lär känna på gott och ont.

 Jag tror att när vi möter någon "av en slump" eller när något slumpartat inträffar beror det på att vi gjort oss öppna, mottagliga och tillgängliga. Våra endorfiner - eller vad det kallas- signalerar något till omgivningen eller frikopplar något i våra sinnen.

Om man möter sin tillkommande i unga år och det blir en lycklig förening tror jag mest det beror på att man är ung och oerfaren och inte belastad av alla  negativa erfarenheter man senare lagrar i sig.  Nästa goda era är när man möts som äldre och kan frigöra sig från alla  farhågor och bittra erfarenheterer och bestämmer sig för att leva så bra det går under det liv man har kvar. 

Evaro skrev:

Berätta gärna om era egna erfarenheter om "slump" eller "tur". Ofta, tycker jag det verkar att vara tur eller slump, när man träffar sin tillkommande i unga år. Vad tycker ni?

Min första kärlek...Vi var väldigt unga... Så småningom gled vi isär.

Jag träffade en ny kärlek... Vi gifte oss...

Jag tänkte väl någon gång på den första kärleken... Inte som "saknad", men undrade hur han mådde, hur han hade det...

Fick en smärre chock, när det visade sig att "min första kärlek" och den man, som jag valde att gifta migt med, båda gick bort i förtid, med mindre än sex veckor emellan... Var det "förutbestämt" att jag skulle bli "ensam" då, oavsett vem jag valde...?

Ja, Ravina, kanske var det så...men varför gick de bort i förtid ur deras synpunkt? Kanske för om de levt längre hade livet inte blivit någon möjlig utveckling för dem, t.ex. på grund av handikappande olyckor eller svåra livslånga sjukdomar, som de besparades?