Tänk OM vi lever mer än en gång! Tänk om vi lever om och om och om igen? Tänk om det är så att vi inte smutsar ner planeten Jorden för våra barnbarn! Tänk om vi är tvungna att komma tillbaka och ta hand om vår egen skit!

Själavandring eller reinkarnation; från latin: åter och karnis: kött, det vill säga "åter i köttet", är ett begrepp för trosföreställningar som innebär att en människas själ inte dör med kroppen, utan att hela själen eller delar av den kan föras vidare till en ny kropp, endera i människa eller djur.

Dalai Lama lär ha sagt att han skulle överge reinkarnationsläran om den blev vetenskapligt motbevisad.

Omkring 20 % befolkningen i EU uppger att de tror på reinkarnation, i någon form

Det finns ingen död ... Vårt liv går vidare försöker Ingrid Fredriksson ta fram de vetenskapliga bevisen för detta .Hon har i den här boken ”Det finns ingen död” gjort en populärvetenskaplig sammanställning av en rad utsagor från forskare som ägnat sig åt den existentiella frågans viktigaste fenomen; det mänskliga medvetandet. I boken finns noter och litteraturlista.

http://www.ingridfredriksson.com/bocker.php?id=6

Allting finns... är en mycket uppmärksammad självbiografisk berättelse, utlämnande och fylld av känslomässigt sprängstoff, med en smärtsam, bortglömd händelse någonstans i barndomen, en röd tråd som inte ligger på ytan och en överraskande upplösning.

 Göran Grip berättar om sina nära-dödenupplevelser och tidigare-livupplevelser, sitt arbete som läkare, sina relationer och sin terapi. Fängslande och gripande beskriver han de omvälvande upptäckter han gör under sitt arbete med att få rätsida på allt som gått fel i hans liv, en kamp som kulminerar i försoning med det förgångna och frihet att äntligen kunna vara sig själv.

  http://home.swipnet.se/NDU/gorangrip.htm

Döden är livsviktig ….Detta är Elisabeth Kübler-Ross mest personliga bok. Hon berättar här om några av de nyckelepisoder i sitt liv som gjort henne till pionjär inom vården av döende och ger inblickar i sitt arbete med döende barn genom gripande och numera klassiska fallbeskrivningar. Hon beskriver också några av sina egna nära-dödenupplevelser och anda andliga upplevelser som gjort henne övertygad om att livet fortsätter efter döden.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabeth_K %C3%BCbler-Ross

Forskningen har ofta inriktat sig på näradödenupplevelser och intervjuat sådana fall för att kunna jämföra dem. Forskaren Elisabeth Kübler-Ross går så långt att hon betvivlar att det som vi kallar "död" alls existerar, men våra kunskaper om döden kan aldrig bli annat än indirekta. Även reinkarnationen har undersökts vetenskapligt och man menar att vissa fall eventuellt skulle kunna tala för att själen överlever kroppens död.

"Jag visste att jag antingen redan var död eller att jag höll på att dö. Men sen hände någonting. Det var så oerhört, så mäktigt att jag gav upp mitt liv för att se vad det var. Jag ville ge mig hän i den här upplevelsen som började med att driva in i någonting som jag bara kan beskriva som en lång tunnel av ljus. Men det var inte enbart ljus, det var en skyddande passage av energi med ett enormt intensivt ljus vid slutet. Jag ville titta in där, beröra det."

Så beskriver en 14-årig pojke sin upplevelse i en undersökning av Nancy Evans Bush för The International Association for Near-Death Studies (IANDS). Han har upplevt en nära-döden-upplevelse i en trafikolycka. IANDS har studerat och bokfört ett stort antal fall av upplevelser från dödens rand. Är då dessa upplevelser hjärnan som spelar oss ett spratt när döden börjar infinna sig eller är det en skymt av en annan värld? Ett liv efter detta?

"Nästa sak som jag var medveten om var att jag var uppe nära taket vid foten av trappan. Ljuset var svagt och först såg jag ingenting ovanligt. Sedan såg jag mig själv ligga med ansiktet neråt på cementgolvet vid sidan av trappan. Jag blev lite förvånad men inte alls rädd för att se mig själv på det viset. Jag tittade efter och såg att jag var alldeles orörlig. Efter en stund sa jag till mig själv: Jag tror att jag är död. Men jag mådde bra! Bättre än jag någonsin gjort. Jag insåg att jag förmodligen inte skulle komma tillbaka till min mamma, men jag var inte alls rädd..."

Nioårig flickas NDU från IANDS arkiv

"Jag föll ner genom en tunnel med färgade kanter som ledde ner till ett starkt ljus. Först föll jag långsamt och sedan började jag falla fortare och fortare. Ju fortare jag föll desto bättre mådde jag. Jag ville nå ljuset men kunde inte."

-39-årig konstnär som fick hjärtstillestånd (IANDS arkiv)

Shanti Devi, född 11 december 1926 i Delhi, Indien, död 27 december 1987 var en kvinna som tidigt i barndomen började berätta om minnen av ett tidigare liv. Efter att hennes lärare kontrollerat hennes uppgifter i Mathura, den stad som hon uppgav som tidigare levnadsort och verifierat huvuddelen, så uppmärksammade Mahatma Gandhi fallet. Han satte upp en undersökningskommitté; en rapport publicerades 1936. Ytterligare två rapporter skrevs vid samma tid. Senare i livet intervjuades Shanti Devi igen, och den svenske författaren Sture Lönnerstrand skrev en bok efter två resor till Indien.

Enligt dessa intervjuer och undersökningar började hon vid fyra års ålder säga till sina föräldrar att hennes rätta hem var i Mathura, där hennes make bodde, cirka 145 km från hemmet i Delhi. Föräldrarna försökte avstyra detta intresse, så hon rymde hemifrån vid sex års ålder i ett försök att nå Mathura utan att lyckas. Tillbaka i skolan berättade hon att hon var gift och hade fött ett barn, men hade dött tio dagar efter förlossningen. Hon blev utfrågad av sin lärare och rektor, han märkte att hon använde ord från mathuradialekten och kunde även uppge namn och yrke på sin make, handlaren "Kedar Nath". Rektorn hittade en handelsman med det namnet i Mathura som hade förlorat sin fru, Ludgi Devi, nio år tidigare, tio dagar efter att ha fött deras son.

Kedar Nath reste till Delhi och sökte upp Shanti Devi, låtsande vara Ketar Naths bror, men Shanti uppgavs genast känna igen honom, liksom Ludgi Devis son. Då hon visste flera intima saker om Kedar Naths familjeliv så blev han snart övertygad om att hon var en ny inkarnation av Ludgi Devi. När Mahatma Gandhi hörde talas om fallet, så träffade han barnet och satte upp en undersökningskommission. Kommissionen reste med Shanti Devi till Mathura 15 november 1935. Där hittade hon vägen till huset där Ludgi Devi bott. Vid huset kände hon igen ett flertal familjemedlemmar inklusive Ludgi Devis farfar. Hon upptäckte dessutom att Kedar Nath hade struntat i att följa en del löften han gav Ludgi Devi på dödsbädden. Kommissionsrapportens slutsats blev att omständigheterna runt fallet tydde på reinkarnation.

Shanti Devi gifte sig aldrig och fortsatte till skillnad mot de flesta andra barn som uppger sig minnas ett tidigare liv att tala om sina tidigare liv-minnen hela livet till de intresserade som ville höra. 1986 blev hon åter intervjuad, av Ian Stevenson och K.S. Rawat; i denna intervju var fokus på minnen mellan liven, något som få med minnen av tidigare liv uppger sig ha. Hennes mellan-liv-minnen påminde om nära döden-upplevelser.

Jenny Cockell, född 1953, är unik i det avseendet att hon själv som vuxen har sökt efter, och fått bekräftelse på, vad hon minns som sin egen tidigare inkarnation: ett liv som en irländsk kvinna, Mary, med flera barn som dog i unga år.

 Hon har upplevt att hon genom sin död övergav sin barnaskara i det förra livet och har känt ett behov att hitta dessa barn och se hur det gått för dem.

 Jenny Cockell började göra efterforskningar. Och hon använde hypnos för att hjälpa fram sina minnen. Det är en osäker metod, men redan som barn hade hon intryck av ett tidigare liv. "Mary dog tjugoett år innan jag föddes, men minnena av hennes liv och den tid då hon levde har alltid funnits hos mig och bidragit till att utveckla och forma den människa jag är idag", skriver hon i sin bok.

 När Jenny Cockell tittade på en karta över Irland, drogs hon till en plats med namnet Malahide, strax norr om Dublin. Det namnet blev sedan utgångspunkten för hennes sökande. Hon besökte Malahide och tyckte sig känna igen vissa gator och byggnader. Hon förstod att hon hade bott på Swords Road och lyckades finna en person som kom ihåg alla som hade bott på den gatan på 20-talet. Denne man mindes en moder som hade dött på 30-talet, mrs Sutton. Sedan Jenny Cockell hade fått det namnet, sitt efternamn i det tidigare livet, lossnade det i efterforskningarna. Med hjälp av en präst fick hon reda på detaljer om familjen Sutton, makarnas namn. Mary och John samt namnen på barnen. Efter annonser i tidningar fick hon kontakt med flera av Marys barn, framför allt äldste sonen. Och då bekräftades den ena detaljen efter den andra i minnena.

 Boken gör ett vederhäftigt intryck. Den antyder att reinkarnation kan vara en förklaring till det som tycks vara minnen som Jenny Cockell har av ett tidigare liv.

När den dagen kommer tror jag att vi alla blir överraskade antingen vi tror på själavandring eller ej.

Vad tror ni ?

PS. De röda raderna går inte att klicka på. Där har varit bilder av böcker som inte Seniorporten kan kopiera. DS

Du är verkligen intresserad av ämnet Evaro och har tydligen läst mycket om det. Fantastiska historier om människor som minns ett tidigare liv. Det som är svårt att förstå, tycker jag, är att allt vi minns måste väl finnas i hjärnceller och dessa kan de här personerna inte ha fått med sig till sitt nya liv. Hur kan de då minnas något av detta? Det som flyttas över från den döda människan till den nya människan är väl det som kallas själen. Själen måste då vara något helt utan substans, men skall ändå innehålla en massa information, som överförs till den nya människan, så att personligheten får fortsätta att utvecklas. I vår tillvara, de levandes tillvaro, är detta omöjligt att förstå, tycker jag. Det är också konstigt att det är så ytterst få, som kommer ihåg något från ett föregående liv. Om den möjligheten fanns i något fall, så skulle väl fenomenet dyka upp oftare och inte bara en gång på många miljarder personer. Jag förstår väl att man kan uppleva detta fenomen som en fascinerande möjlighet, men jag tror inte på att vi kan komma fram till något klarläggande i frågan.

Minnen från tidigare liv kan ofta komma i drömmarna, när förnuftet kopplas bort, tror jag. Sådana minnen har nog nästan alla men kopplar ju inte ihop det med tidigare liv, eftersom de flesta tycker att det är omöjligt. Själen består nog bara som energi, vibrationer. De är själen som slocknar i blicken när någon dör, vilket alla har sett, som sett någon dö.

Mycket intressant ämne men nästan lite kusligt!

Kusligt? Jag tycker det ger livet mening!

Kanske det Evaro men något som vi vet så lite om och inte kan ta reda på mer om kan upplevas lite kusligt!

Nils52 skrev:

Evaro, här slog du nog rekord i längden på ett inlägg på Seniorporten. - Själavandring ser jag mer som en metafor för att människan inom den biologiska livslängden har en mängd bilder av sig själv och världen, medvetna  och omedvetna, som de kan möta inom den biologiskt utmätta existensen och därmed förvandla sig själv, sin identitet i världen.

Ungefär så ser nog de flesta på livet. Att vi får nöja oss med vad vi kan uppleva med våra begränsade sinnen. Förstår inte riktigt vad du menar med "förvandla sig själv" - det tror jag inte jag har lyckats med - inte ens i fantasin. :-)

Lulekvinna skrev:

Kanske det Evaro men något som vi vet så lite om och inte kan ta reda på mer om kan upplevas lite kusligt!

OK, då förstår jag  hur du menar.

Hej Evaro

Jag har läst det mesta du hänvisar till och är själv övertygad i min tro på reinkarnation. Det var min syster också och när hon var döende i sin cancer  och det inte fanns mer att hoppas på i detta livet, pratade vi mycket om vad hon önskade sig i nästa liv. Det kändes så tryggt och hoppfullt. En del som inte tror på reinkarnation säger att man måste ta tillvara detta livet och inte hoppas på nästa, men jag är tänker att vi som tror på reinkarnation också tar vara på det liv vi lever nu så länge vi lever i vår nuvarande kropp.

Precis Nova! Tror t.o.m. att vi som tror på inkarnation tänker ännu mera på hur vi lever, eftersom vi ju också har en aning om varför vi lever. Tror man att man t,ex, blir en "blomma på graven" i bästa fall, så spelar det ju ingen roll hur vi lever detta liv, eftersom det ändå inte är mer än en "piss i Mississipi" sett ur  vår tidräkning. (Tiden finns ju inte - det är vi som uppfunnit den)

Nils52 skrev:

Förvandling nås genom insikt om sig själv. Den går djupare än förändring. 

 Hur får man insikt om sig själv?  Märker man den insikten själv eller är det andra som märker förändringen?

Ja Nova, alla måste förstås få komma fram till en egen uppfattning när det gäller frågor av den här karaktären, där det inte är lätt art komma fram till några fakta. Jag har förstås heller inga fakta att komma med. Rent filosofiskt kan förstås din övertygelse vara trösterik i många sammanhang.

Ja, Åke J, just så!  Visst är det rent filosofiskt härligt med den övertygelsen - även trösterikt. Jag tycker ju därför att vi, som på ett eller annat sätt lyckats skaffa oss den övertygelsen är lyckligt lottade! Men tro inte att det är helt lätt att övergå från tro till övertygelse - det kan ta många år  av sökande och lärande av människor som är klokare än vi!