Jag skulle nästan kunna skriva en bok om underliga händelser, möten, upplevelser, minnen från tidigare liv, som jag har varit  med om. Så jag ansluter mig utan tvekan till "de troendes" grupp.

Jag har klara minnen från tre av mina tidigare liv, platser som jag har besökt, personer, som jag har träffat då och sedermera reinkarnerat tillsammans med - inte en gång utan flera. I ett liv en nästan oförlåtlig oförrätt, i nästa liv återförenas och få möjlighet att hjälpa och ställa upp för att kanske försöka ställa tillrätta... Karma...?

Nej, någon "nära-döden-upplevelse" kan jag inte minnas att jag har varit med om. Men dessa upplevelser har gett MIG insikt och i viss mån förändrat min syn på mig själv!

Oj, det är tydligen vanligare än jag trodde att ha minnen från tidigare liv. Även du "min Raniva". Visserligen har jag också en del ospecificerade minnen, men jag har aldrig tänkt mig att de är från ett tidigare liv. Hur kan man veta det? Är du ofta på gång efter midnatt?

Jo, insikter har nog fått mig att ha en förändrad syn på världen, men förstår inte riktigt hur jag skulle kunna få en förändrad syn på mig själv. Jag är den jag är och kan möjligen förstå mig bättre med åren - varför jag blivit som jag blivit och är som jag är. (Men det är kanske en fråga om påvens skägg).

Däremot har jag upplevt hur ett religiöst uppvaknande hos en av tvillingarna, som gick i min klass i konfirmationsåldern, blev liksom upplyst innifrån och från den dagen var det väldigt lätt att skilja på dem, vilket det inte hade varit tidigare. Alltså andra märkte förändringen.

Då förstår jag hur du menar. Men där har vi olika uppfattningar p.g.a. olika erfarenheter. Men i slutändan är det kanske ungefär samma sak. Jag skulle ha trott att jag var fiskare i ett annat liv och tycka att det var intressant, men det skulle nog inte kunna förändra min syn på mig själv i detta livet. Det finns så att säga redan integrerat i mitt nuvarande liv. Men att tolka dina drömmar som du gör påminner mig om "Drömmarnas naturliga system" av Poul Bjerre, som också menar att man kan integrera olyckliga  händelser i livet i sin personlighet genom drömmar, som undan för undan bearbetar upplevelserna tills det inte längre skadar personligheten.

Raniva skrev:

Jag skulle nästan kunna skriva en bok om underliga händelser, möten, upplevelser, minnen från tidigare liv, som jag har varit  med om. Så jag ansluter mig utan tvekan till "de troendes" grupp.

Jag har klara minnen från tre av mina tidigare liv, platser som jag har besökt, personer, som jag har träffat då och sedermera reinkarnerat tillsammans med - inte en gång utan flera. I ett liv en nästan oförlåtlig oförrätt, i nästa liv återförenas och få möjlighet att hjälpa och ställa upp för att kanske försöka ställa tillrätta... Karma...?

Nej, någon "nära-döden-upplevelse" kan jag inte minnas att jag har varit med om. Men dessa upplevelser har gett MIG insikt och i viss mån förändrat min syn på mig själv!

Några klara minnen från tidigare liv kan jag inte säga att jag har men difusa minnen och också tillsammans med människor som finns i min omgivning nu. Och din uppfattning att vi får möjlighet att ställa till rätta i detta liv, delar jag.

Tror, att det är upplevelser, som du beskriver, som gör att tro övergår till visshet och den vissheten förändrar vår syn på tillvaron.

Vi är faktiskt ganska många som tror på reinkarnation. I en artikel i i Svenska Dagbladet 2015 av biskop emeritus Bengt Wadensjö hänvisar han till flera enkäter som visar att det är mer än en tredjedel av  svenskar och mer än två tredjedelar  av  Sveriges ungdomar som tror på reinkarnation.

Man kan faktiskt  ha en tro på Jesus som Guds son och reinkarnation samtidigt. Vi kan ha olika tankar om varför vi föds på en viss plats och i en viss situation.

Pia Hellertz har skrivit en intressant bok ; Döden är livets största överraskning. Hon menar att de som inte tror på ett liv efter döden och en återfödelse kommer att bli väldigt överraskade.

Jag förstår att man kan ha många tankar om att vi kanske lever flera liv, men jag är förvånad om det är så många som tror på reinkarnation, för visst finns det många frågetecken och väldigt få konkreta svar. Så känner i alla fall jag, fast jag har förstås inte samlat in fakta i någon omfattning. Man kan förstås hoppas att det är så och uppleva detta som positivt och det är förstås var och ens val att uppleva detta, men att påstå att man vet att det är så, har jag lite svårt att förstå. Att man får många konstiga upplevelser när stora delar av kroppen och hjärnan får akut syrebrist är väl ganska naturligt, så av det kan man väl inte dra för stora slutsatser. Det vore förstås intressant att ni som vet mycket om detta, talar om vad det är som gjort att ni blivit övertygade om att vi lever vidare. Hur mycket av personligheten finns kvar i nästa liv och hur överförs den informationen?

Läs Anesteiläkaren Göran Grips böcker, t,ex, "Allting finns" eller "Dem jag älskade". så får du en inblick i vad som kan upplevas och beskrivas av honom. Det kan vara en början, men att tro att vi, som är förvissade, ska med enkla ord förklara vad vi grundar vår förvissning på är för mycket begärt - så här på en gång! 

Se  https://ff.forfattarcentrum.se/forfattare/34/G_ran_Grip

Jag tycker att din benämning på den här tråden är mycket bra Evaro."Tänk Om". Är det inte den nivån som ni som tror på reinkarnation egentligen ligger på? Jag uppfattar av ditt svar Evaro, att det är en övertygande känsla, som gör att ni tror på detta, inte någon faktisk information. Är det inte på samma sätt för er som för vanliga religiösa, att ni är troende, inte vetande?

Jag förstår din inställning Nils52, men samtidigt är det här väl en tanke som man kan fundera på. Det är ju också alltid intressant att höra hur andra tänker och i det här fallet vore det intressant att få veta vad de grundar sitt ställningstagande på. Det måste väl finnas något mera konkret för att intelligenta personer skall tro på något som verkar ligga långt utanför kända fysikaliska funktioner. Lite märkligt att de inte vill lägga fram den puzzelbiten. Tycker du inte det?

Ja vi har ju en väldigt stark livsinstinkt Nils52, som är en viktig förutsättning för allt levande. Då är det ju förståeligt att man vill kolla om det finns skäl för att själen kan överleva i någon form. När man som jag är äldst i släkten och ensam kvar i min generation, kan varje varning från kroppen tydas till att det är dags. Då känner man av att livsinstinkten ändå är stark, trots att man tycker att man är väl förberedd. Om man gärna vill göra ett nytt försök, är det kanske skönt att hoppas på ett nytt liv, men det blir lite märkligt när man säger att man vet att det blir så. Det är kanske som du säger, att man inte vill acceptera att för evigt försvinna.

Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att berätta om en av mina "tidigare-liv-upplevelser".

När jag var i övre tonåren, hände det ofta, att jag såg en man i mina drömmar. Jag funderade inte så mycket på det, men hans utseende etsade sig fast i mitt medvetande.

Trettiofem år senare var jag på ett ganska stort evenemang i en tysk stad. Publiken uppgick till ca 5.000 personer. Mitt i detta folkhav ser jag plötsligt den här mannen. Det gick som en elektrisk stöt genom hela mig, och någonstans i mitt undermedvetna ropade en röst: ”Där är han ju!” – ”Skärp dig!” sa jag till mig själv. ”Du KÄNNER inte honom.”

Drygt tio år senare korsades våra vägar igen – sammanförda av ett par gemensamma vänner. Han hade blivit änkling under tiden. Själv var jag ensamstående. Vi började umgås och planerade en resa tillsammans. I ett telefonsamtal föreslog han ett besök i Colmar - en gammal stad i Alsace. När jag hörde namnet på staden, hände någonting inom mig. Plötsligt försvann tid och rum, jag befann mig utanför ett stort stenhus med några svagt upplysta fönster högt upp. Jag var tunnklädd och skakade och frös, jag var ledsen och förtvivlad, och året var 1258. Jag VISSTE att han var där inne, och att jag inte fick komma in till honom.

Jag vill understryka, att det var inte som en dröm – JAG VAR DÄR!!! Eller kanske rättare uttryckt: Min SJÄL hade varit där – och mindes.

Kom tillbaka till nuet, medan han ropade ”hallå” i telefonen. Vi avslutade samtalet, jag frös fortfarande och gick för att ta på mig en kofta. Passerade spegeln i hallen på vägen och såg mig själv - blek, nästan askgrå, skakande. Det tog ett tag, innan den känslan försvann.

Gick till Nordisk Familjebok (det var före Google) och slog upp Colmar. Där fanns en bild av huset, som jag stått utanför. Det var Gamla Rådhuset…

Vi kom till Colmar, och jag var fast besluten att hitta huset och ställa mig exakt där jag hade stått den gången. Det lät sig tyvärr inte göra, men jag kunde betrakta huset på avstånd – gatan var avstängd p g a reparationsarbeten. Något dramatiskt hände inte – jag visste ju redan… Men Han lade armen om mina axlar och sa: ”Det känns precis som om vi har gått här tillsammans förut”.

Ett medium berättade sedermera för mig, DELS att vi hade inkarnerat tillsammans flera gånger, och DELS att Han hade varit min far i mitten av 1200-talet. Han hade varit borgmästare då och ville gifta bort mig till en betydligt äldre, inflytelserik man, men jag hade vägrat och blev följaktligen utkastad hemifrån (på den tiden lydde man sina föräldrar!) Det förklarar ju också varför jag inte fick träffa honom, när jag stod där på gatan. Dessförinnan hade jag trott, att Han satt fängslad på Rådhuset för något brott, som han hade begått.